Det mest föraktade yrket i Stockholm är inte parkeringsvaktens eller mäklarens utan kreatörens. Kreatören befinner sig bara en bokstav ifrån kreaturen. Sedan IT-boomen har han skildrats som marknadsekonomins dumglada daglönare, alltid redo att förhandla bort pensionen för ett flipperspel på kontoret.

Jonas Joelsons debut är ännu en studie av denna nyansberövade krake. David Skoglund super på Berns, tar E på Färgfabriken och jobbar på ”Byrån” i Gamla Stan, en slags skräckparodi på Acne där man tar kokain till den biodynamiska kontorsfrukosten. Han har inget register mellan det känslolösa och det hänsynslösa utan försöker stjäla sin kvinnosyn och hallucinatoriska världsbild från de obligatoriska förebilderna Patrick Bateman och Tom Ripley.

Men eftersom det är 00-tal i det genusmedvetna Stockholm så utmanas David av feministiska konceptkonstnärer som letar män som kan iscensätta ruttna mäns våld i videokonstverk.

Kapitlen är indelade i ett före och ett efter för att skapa känslan av katastrof däremellan. Texten är ideligen slängd i käften på det där sättet som romaner som vill vara samtida är. Den hänger på en pr-intrig som är tänkt att vara thrillermystisk men som tyvärr aldrig blir det.

Johan Kling lyckades få läsaren att känna med den misslyckade kreatören Magnus i den vemodiga romanen ”Människor helt utan betydelse”. Den var ett ödmjukt undantag i kategorin skildringar av svensk yta.

Per Hagman har försvarat ytans knegare sedan 90-talet men i sin senaste roman ”Vänner för livet” tog även han chansen att begå ett farsartat lustmord på den 35-årige svinige projektledaren Micke. Micke och David Skoglund, alla moderna mäns nemesis, som inbjuder till verbalt våld.

Att det är just kreatören som får ta all skit – inte bankanställda eller pensionsförvaltare – har nog att göra med att kreatören anses tro att han är fri, och därför anses extra lurad.

Den som icke tror att hon är fri är icke lurad.

Är den här romanen skriven för alla som aldrig flyttade till Stockholm? Jag läser ett par landsortstidningars recensioner av ”Tabula Rasa Hotels” och noterar fascinerat hur läsningarna går ut på ett moralistiskt hata­-storstan-perspektiv. ”Hualigen”, skriver Nerikes Allehandas kritiker som skräms av boken men också blir djupt tillfreds med sitt ”anonyma svenssonliv i en mellanstor stad”.

För mig som har svårt att bli rädd för karikerade Acneanställda blir Joelsons roman en slags pamflett för mindfulness.

”Tabula Rasa Hotels” är helt enkelt skriven som en klassisk fabel, komplett med ett civilisationskritiskt budskap om att människan håller på att äta upp världen ekonomiskt och ekologiskt, men att räddningen kommer om hon lär känna sig själv och får syn på sitt inre, gärna i Asien.

Mer ”Eat, pray, love” än ”Talented Mr Ripley”.