För nio år sedan gick fyra Hells Angels-medlemmar med i folkpartiet. Det var
givetvis en medieploj och de uteslöts ur partiet inom några få dagar. Den
långhårige ledaren Thomas Möller påstod också i direktsänd tv att Hells
Angels blev trakasserade av etablissemanget.
Att det inte handlar om några killar som gillar att mysa ihop och meka med
Harley Davidsons står väl klart för de flesta. Men inblickarna i
organisationer som Hells Angels har hittills varit få. Få avhoppare har
vågat prata med medierna. I ”Svensk maffia” levererar journalisterna Lasse
Wierup och Matti Larsson en omfattande kartläggning av den organiserade
brottsligheten i Sverige: grupper som Hells Angels, Bandidos, Naserligan,
Original Gangsters och Brödraskapet trängs på sidorna. Boken är en given
klassiker i svensk kriminaljournalistik.
Wierup och Larsson rör sig orädda bland mördare, knarkhandlare och
avhoppare: män som söker broderskap och struktur i ett annars misslyckat
liv. De kriminella förebilderna hämtas från filmerna (”Scarface” nämns till
exempel flera gånger). Tatueringar, repliker och kläder – allt låter bekant.
Och därför ihåligt. Här kläs gangstrarnas identitetspolitik av.
Läsningen är så spännande (trots att författarna tragglar namn som om de led
av gravt Tolstojkomplex) att man ibland tror att det är en roman och inte en
reportagebok. Men så vaknar man till och inser att det existerar en
parallell värld där blod och lik flödar. Paranoida gangstrar, fullproppade
med sprit, droger och testosteron, är också farligast för varandra. Flera
har straffats med döden och en avhoppare från Hells Angels fick sina
tatueringar brutalt borttagna med vinkelslip.
Wierups och Larssons iver att sätta ihop den optimala ”vem är vem” i den
undre världen gör att de hellre skildrar än analyserar. Går alla grupper
verkligen att kategorisera som maffia och varför har det växt fram i Sverige
nu? Hur förhåller sig rekryteringen till den övriga samhällsutvecklingen?
Det går också alltför snabbt i kapitlet där unga langare i Malmö beskrivs i
samma andetag som bebisätande gäng i Los Angeles.
Men framförallt verkar författarna – hur gediget materialet än är – ha
smittats av all machismo som de kommit i kontakt med. Det är ingen slump att
ledaren för Original Gangsters, Denho Acar, släpper in dem på sin
födelsedagsfest. Han stortrivs i rollen som maffialedare. Som när han
berättar att de använder rysk roulett för att avslöja om någon är en
infiltratör, ett uttalande som konstigt nog aldrig ifrågasätts av
författarna. Det finns en viktig skillnad mellan att skildra och att
ofrivilligt bli någons pr-agent.
Tydligt är att det finns en utbredd brottslighet som polisen har problem med
att hantera. Den svenska polismakten framstår i boken – till skillnad från
sina nordiska kollegor – som Kling och Klang. Journalister som grävt för
djupt är utsatta vilket ytterligare visar på Lasse Wierups och Matti
Larssons mod. Det gör det lättare att acceptera ”Svensk maffia” som en
trendlista som alla grova brottslingar i Sverige vill vara med i. Jag
längtar redan efter en uppföljare.
Ett lämpligare namn för boken hade kanske varit ”Svensk underklass”. Men
klassanalysen får läsaren själv gissa sig till i läsningen om typer som
kallas Tok-Erik och Mini-kubik.
RAKEL CHUKRI
medarbetare på kulturredaktionen