En morgon stod plötsligt en maskerad demonstrant i korsningen av Ivö­gatan och Kristianstadsgatan i Malmö. Den svarta stencilmålningen, i gatukonstnären Banksys anda, var stiliserad och i naturlig storlek.

Demonstranten fick vara uppe ett tag innan klottersanerarna ryckte ut. Själv bor jag mittemot och tyckte att det var synd att han försvann. Det var ett fint konstverk. Placeringen var perfekt; målningen prydde verkligen den välvda ljusgula hörnan.

Går man ett stenkast längre ner på Ivö­gatan kommer man till en kvartersbutik. Charmig på ett Möllantypiskt sätt, visst – men också anskrämlig. Skyltarna med namnet i åttiotalstypsnitt är inte fullständiga och hänger lite huller om buller. Ett gytter av reklamvimplar, halvt nerrivna löpsedlar och GB-gubben i en betongfot bidrar till det skräpiga intrycket. Det har sett ut så i åratal. Jag tror ingen någonsin har protesterat.

Ju mer man tänker på saken desto märkligare är det. All form av klotter – även förskönande – anses som något som måste stävjas. För hur skulle det se ut om ”alla” gick bärsärk med en sprayburk? Samtidigt accepterar vi att staden ser ut som en påse konfetti, full av grälla skyltar och reklam. Vi accepterar överlag att människor som äger, eller hyr, ytor förfular vår närmiljö. Vad är egentligen en stencilmålning på en vägg jämfört med nersolkade Hilton – skitigare för var dag? Är det så att vi silar klotter och sväljer skyskrapor?

”Sätta färg på staden” är en debatt- och reportagebok om just denna typ av frågeställningar. I en rad kapitel skildrar Kolbjörn Guwallius svenskar som vill ”sätta färg” på staden, utan att någon har bett om det eller betalat för det. Det är eldsjälar med eller utan en ideologisk agenda som spänner över ett brett spektrum. Här finns klassiska graffitimålare, men också representanter för de många kultur­yttringar som på senare år buntats ihop under samlingsbegreppet gatukonst – vilket kan innebära allt från virkade figurer på trafikstolpar till snirkligt målade landskap på elskåp eller att man byter ut trottoarstenar mot färgglada mosaiker. De allra flesta av intervjuobjekten har valt att vara anonyma. Många exempel är hämtade från Malmö. Texterna är lättillgängliga – skrivna på rak journalistprosa – och bildmaterialet rikt.

Var Guwallius sympatier ligger är mer än uppenbart. Men han romantiserar inte amatörkonstnärerna och vågar problematisera – det är knappast så att han försvarar vårdslöst klottrande. Med sin sansade ton är ”Sätta färg på staden” en utmärkt utgångspunkt för en vidare diskussion om vad vi som enskilda medborgare får, och inte får, göra i det offentliga rummet.

Guwallius pekar på hur saneringsföretagen genomgående använder det nedsättande ordet ”klotter”, och kallar sig saker som Klottrets fiende No 1 eller Klotterjägarna. Det är företag som går en delikat balansgång: de vill ju knappast att folk slutar måla.

Retoriken har de gemensamt med många myndigheter, som gärna pratar om att stadsmiljöerna blir trygga först när de är rena och snygga. Längst har Stockholm gått – staden har infört nolltolerans mot all form av graffiti och gatukonst, även beställd sådan. På kommunens hemsida påstås det, högst ogrundat, att graffitimålare riskerar dras in i ”missbruk och tyngre kriminalitet”.

Nolltoleransen bygger på tron att klotter genererar klotter och har lett till bisarra konsekvenser. Som när en kulturskola förbjöds att måla graffiti­ på sin bakgård. Eller när byggföretaget JM tröttnade på det ständiga klottrandet på ett byggplank och bjöd in erkänt duktiga graffitimålare att göra en ordentlig målning. Kommunen sa nej.

Jag håller med Guwallius när han menar att en sådan politik inte är hållbar i längden. Människor har alltid ritat på väggar och pyntat sin miljö – de senaste åren har det nästan blivit en smärre folkrörelse. Totalförbud inbjuder bara till mer civil olydnad.

Varför inte gå en gyllene svensk medelväg?

Malmö kan härvidlag föregå med gott exempel. Kommunen ser genom fingrarna om gatukonsten inte stör och erbjuder lagliga väggar för graffiti­målare. Ett lysande exempel på det senare, som Guwallius framhåller, är planket på Folkets Parks västra sida: förr fyllt med hafsigt klotter, nu en färgsprakande, och ständigt föränderlig konstutställning. Kostar inte skattebetalarna en krona.

Mattias Oscarsson
medarbetare på kulturredaktionen