År 1943. En ung gravid tyska promenerar genom Rom. Barnet hon bär i sin mage är författaren Friedrich Christian Delius. I ”Porträtt av min mor som ung” skildrar han i en enda, drygt 112 sidor lång, mening sin mors promenad från diakonisshemmet där hon bor, genom staden vid Tibern med alla dess monument och mytologier, till en protestantisk kyrkokonsert.

Hennes man, den unge lutheranske teologen, är placerad vid en stab utanför Tunis. Han är underbefäl med skrivartjänst i Führerns armé, bortkommenderad från Rom just när hans unga nordtyska hustru anlänt till ljuset och värmen för att föda deras barn.

Den tyska krigslyckan har kommit av sig, inga fler snabba segrar, fälttåget österut går inte väl.

Men den unga kvinnan promenerar och njuter den syrerika romerska luften. Självupptaget lycklig över barnet i sitt mage, över kärleken till maken på andra sidan Medelhavet. Det kunde varit värre. Tänk om han varit kvar vid östfronten, en skada befriade honom från krigstjänst och placerade honom gudskelov mer fjärran från fiendens linjer.

Diktaturens övergrepp, nazismens övermod, kriget, judeförföljelserna, romarnas reserverade attityd – närmast medvetet omedveten håller kvinnan omvärlden på avstånd, inget ska störa, oron måste hållas i schack, om en månad ska hon föda sitt första barn.

Friedrich Christian Delius moders­porträtt är varmt och obesvärat ärligt, som om han från sin fosterposition hade direktavlyssnat sin mammas tankevärld, hennes undanflykter och drömmar. Jan Erik Bornlids översättning flyter skarvlöst och vackert. Det är en poetisk och kärleksfull roman, oemotståndligt lätt och luftig. Jag läste den med mycket stor glädje.