Nazismen i Sverige är fortfarande också en kvinnorörelse, menar journalisterna
Maria Blomquist och Lisa Bjurwald. Per Svensson har läst deras ”God dag
kampsyster”, och tycker att den snarare är ett researchmaterial än en färdig
bok.
Nazismen var också en kvinnorörelse – till sin karaktär renodlat
särartsfeministisk. Biologin är alltings grund. Kvinnan och mannen har
därför väsensskilda livsuppgifter. Eller som Goebbels, rakt på sak,
formulerade det i en dagboksanteckning: ”Kvinnans uppgift är att vara vacker
och föda barn”.
Liksom dagens särartsanhängare hämtade han stöd för denna sin övertygelse hos
den mest auktoritativa av alla auktoritetskällor: moder Natur själv.
”Fågelhonan putsar sig för mannen och ruvar äggen åt honom. Därför sörjer
mannen för maten. I övrigt står han på vakt och motar bort fienden.”
Mannen är född till soldat, kvinnan till mor. Mer komplicerad än så är inte
den filosofiska grunden för den nazistiska könsordningen.
Förvånansvärt många kvinnor, också kvinnor som uppenbart inte hade för avsikt
att tillbringa hela sitt liv i barnkammare och kök, entusiasmerades av
nazisternas löfte om en ”emancipation från emancipationen”, en frigörelse
från frigörelsen.
Inflytelserika och välbärgade societetskvinnor som Helene Bechstein (gift med
pianofabriken) utgjorde en betydelsefull del av den uppåtsträvande politiske
entreprenören Adolf Hitlers tidiga nätverk. Handlingskraftiga och kreativa
kvinnor som filmaren Leni Riefensthal och Bayreuth-härskarinnan Winifred
Wagner svärmade för honom.
Också i Sverige beundrades Hitler av intelligenta, bildade och
samhällsengagerade kvinnor som författarna Annie Åkerhielm och Nora Torulf,
historikern Lizzie Carlsson, advokaten Hilma Hansegård och den
socialdemokratiska riksdagsledamoten Sigrid Gillner. De och deras kvinnliga
meningsfränder i Sverige porträtterades och analyserades förra året i böcker
av journalisten Eva F Dahlgren och lundakademikerna Sif Bokholm och Bibi
Jonsson. Litteraturvetaren Jonssons studie har underrubriken ”Kvinnorna och
den antimoderna strömningen” och det är i det sammanhanget man måste förstå
den lockelse nazismen utövade på en rad kvinnor engagerade i 30-talets
kulturdebatt.
Här erbjöds de en plattform för en civilisationskritik som man kan känna igen
också från dagens kultur- och debattsidor, en oro över kulturens
förflackning och kommersialismens hegemoni. För mycket smink och shopping.
För lite respekt för tillvaron verkliga värden. Sif Bokholm ger ett exempel:
”Ett/.../viktigt ämne i Sigrid Gillners artiklar var det moraliska förfall
som hon tyckte hade växt fram dels i spåren av en ökad kontakt med Amerika,
dess gangsterlitteratur, förbrytarvärld, okultur och dess kvinnokultur i
form av make-up och kläder, dels genom en nedbrytande och snedvridande
reklam”.
Nazismen, och dess besläktade strömningar, erbjöd kvinnliga kulturdebattörer
en särskild legitimitet. Just i egenskap av kvinnor stod de i förbindelse
med livets primära flöden. Livmoderskult och rasmytologi är två sidor av
samma sagovärld.
Men i dag? Vad i hela världen kan i dag locka kvinnor till en marginaliserad
subkultur av ölande och brölande och våldsbenägna unga män?
De kvinnor som i dag skulle kunna känna sig attraherade av antimodern
kulturkritik eller biologistisk modersmystik har en hel rad andra betydligt
mer salongsfähiga alternativ att tillgå.
Ändå är nazismen i Sverige fortfarande också en kvinnorörelse, hävdar
journalisterna Maria Blomquist och Lisa Bjurwald i den reportagebok om
”kvinnorna i extremhögern” som de ger ut i dag.
Bevisen är dock inte överväldigande.
Vid de svenska nazistgruppernas återkommande nationaldagsmanifestation,
”Folkets marsch”, i Stockholm 2007, gick en grupp uniformerade kvinnor i
täten. Året därpå var mellan en fjärdedel och en femtedel av
marschdeltagarna kvinnor. Kvinnor är engagerade i ”rörelsen” inte bara som
flickvänner utan också som bloggare, talar och artister på Vit Makt-scenen.
Anmärkningsvärt i sig. Men man måste ändå ha klart för sig att det här handlar
om procent av bråkdelar, något eller några hundratal organiserade kvinnliga
nazister.
De individuella bevekelsegrunderna och livshistorierna hade trots det kunnat
vara intressanta om Blomquist och Bjurwald fått mer ut av de få (avhoppade)
aktivister de lyckats tala med eller om de, ännu bättre, hade lyckats få
fram fler informanter. Det hade heller inte skadat om de hade läst lite mer
och bredare (symptomatiskt nog finns varken Dahlgren eller Bokholm eller
Jonsson med i källförteckningen) och tänkt lite djupare och djärvare.
Nu blir det lite god dag yxskaft över ”God dag kampsyster”. Den är för
splittrad i empirin, för diffus i analyserna. Mer ett researchmaterial än en
färdig bok.
Tråkigt att behöva skriva. Det finns ett antal fascinerade frågor gömda i det
ämne Blomquist och Bjurwald här slarvar bort, frågor som om de fördjupats
hade kunnat göra boken ruggigt relevant.
Hur kommer det sig till exempel att Sverigedemokraterna ännu inte vågat satsa
fullt ut på särartskortet? Beror det på att Sverige blivit för klokt. Eller
är partistrategerna för dumma?
Per Svensson, medarbetare på kulturredaktionen
BOKTIPS
- Sif Bokholm: I otakt med tiden. Om rösträttsmotstånd,
antipaficism och nazism bland svenska kvinnor (Atlantis, 2008).
- Bibi Jonsson: Blod och jord i trettiotalet. Kvinnorna och den
antimoderna strömningen (Carlssons, 2008).
- Eva F Dahlgren: Fallet Sigrid Gillner (Frank, 2008).
- Björn Fontander: Carin Göring skriver hem (Carlssons, 2009).
- A.N. Wilson: Winnie and Wolf. A Novel (Hutchinson, 2007)
- Anna Maria Sigmund: Nazisternas kvinnor (Tiedlund, 2001).