Jag tänker mig att 1700-talet är Wislawa Szymborskas århundrade, att rokoko är hennes stil, att Mozart är hennes musik, att upplysningstidens gäckande spiritualitet är hennes. Romantikens Sturm und Drang är inte hennes temperament, och inte heller 1900-talets sönderslitande experimentella modernism. I den nya diktsamlingen "Här" utgår hon som så ofta från en förrädiskt vardaglig situation och låter den växa bakåt i tidsåldrar, eller ut i rymden eller in i minnet eller drömmen. Det är hennes poetiska metod att till synes lättsamt kortsluta tiden, rummet eller drömmen, för att nästan som i förbigående låta en livserfaren visdom blänka förbi. Pedagogisk vill man egentligen inte kalla hennes aldrig övertydliga konst, och ändå har hon drag av en filosofisk läromästare om inte ordet vore så högtidligt. Hennes poesi lever just i sitt viga tänkande, mer än i klang och utsmyckad retorik.

Går det då att enbart leva här och nu? Vem vill leva utan sitt minne? Som i klassisk tradition personifierar Szymborska minnet till en efterhängsen person som ständigt vill ta diktjagets tid och uppmärksamhet i anspråk. Denna minnesfigur är en både egocentrisk och hämndlysten gestalt som påminner om begångna misstag, och ockuperar vardagen med stort som smått. Att vara ”Här” är att inte längre terroriseras av sitt förflutna, men som Szymborska med sin milt leende ironi konstaterar kan människan inte göra något åt att hon och minnet är dömda att till sist gå skilda vägar.

Szymborska låter sitt diktjag besökas av dess tonårsjag och konstaterar att de kanske inte har så mycket mer gemensamt än ett födelsedatum. De tänker och säger olika saker, och av de gemensamma släktingarna och vännerna är nästan alla numera borta, den tonårsprydliga handstilen är försvunnen. Blott en sak förenar dem, en randig yllehalsduk virkad av mamman som flickan lämnar kvar innan hon går. Denna sjal blir ett konkret tecken för vad som ändå förenar dessa två existenser ur skilda tider, moderns värmande kärlek och samtidigt genom ett slags elegant trolldomsknep ett hissnande vittnesmål om att den unga flickan fortfarande existerar. Med en sådan till synes enkel gest visar Szymborska sitt mästerskap.

Allt är dock inte lika bra. Dikten om Ella Fitzgerald i himlen kan jag inte se annat än som en bagatell om sångerskan som bad gud om hjälp med sina viktproblem men fick till svar att han ville ha denna sjungande kloss som sin svarta tröst. Och vet man egentligen hur terrorister känner sig tiden innan attentatet, om de verkligen äter med god aptit och skämtar lite grann, som Szymborska skriver, även om jag förstår att hon vill få fram den isande kontrasten mellan den hemliga dolda agendan och ett bedrägligt vardagligt liv.

”Här” är som helhet en välkommen diktsamling i det svenska poesiklimatet, där glädjande nog allt mer översatt lyrik börjar ges ut med impulser som är livsnödvändiga om inte den inhemska lyriken ska stelna i självöverskattande provinsialism. Anders Bodegård visar återigen sitt suveräna handlag som översättare – utan honom tror jag knappt denna snabbt översatta volym vore möjlig.

Eva Ström

författare