ÅSA MARIA KRAFT. Hur skriver man om kärlek utan att det blir banalt? En
kärlekshistoria som för de inblandade är omvälvande kan, om den berättas, te
sig trivial intill klichéns gräns. I sin nya experimentella bok
”Självpornografi. Akt 1”, som Åsa Maria Kraft kvickt kallar ”pastoral
prosa”, löser hon problemet intelligent, känsligt och radikalt. De två
inblandade, en han och en hon, kallas genomgående för det könsneutrala
”hen”. Detta ord lanserat som ett politiskt medvetet ord för att undgå
sexualiseringens och könsrollernas fällor brukar inte ha någon vän i mig,
som inte gillar ideologiskt påbjudet språkbruk. Men nu måste jag erkänna att
detta språkliga grepp verksamt laddar Krafts berättelse och ger en ny syn på
en arketypisk gammal historia.
I berättelsen möts hon och han, hon vill utforska
”älskarinnans position” och han är med på den allvarsamma leken. De ses och
har en affär som avslutas. Men vad den ena av dem inte vet är att en part
har bestämt sig för att skriva om detta, medan kärlekshistorien pågår. Hur
påverkar detta berättelsen? Om inte annat ger det den författande ett
övertag, ungefär som när Carina Rydberg beskrev hur hon tog upp penna och
papper på ett tunnelbanetåg och började skriva, medan hon betraktade kvinnan
på sätet mitt emot. Som strax därefter naturligtvis flyttade på sig.
I Doris Lessings böcker om Martha Quest finns en berömd scen där huvudpersonen
väntar på sin älskare med en underbar måltid, som han aldrig infinner sig
till. Hos Åsa Maria Kraft finns en jämförbar men inte helt parallell
beskrivning, där det står: ”Så hen har köpt ost, bröd, vin.” Den vanliga
frasen lyder antagligen:” Så hon har köpt ost, bröd, vin.” Men ramlar inte
kvinnan direkt ned i det förmodade underläget med denna fras, där kvinnans
hela väntande offerroll ligger uppenbar? ”Hen” blir ett steg ut ur
självklarheten. Tänk om det i själva verket är han som köpt ost och vin? Om
det är han som väntar och väntar? Åsa Mara Kraft medvetandegör hur fast vi
är i språkliga konventioner när hon ”offrar vokalvarelserna”.
Ja, vem är det egentligen som reser till Istanbul, vem gör slut
med vem, vem väntar på vem och vad, vem hoppas, vem såras, vem lider, vem
ljuger? ”Då svarade hen, säger hen, svarade att hens dator kraschat men att
hen visst svarat på mailet, i ett sms.” Genom den konsekventa användningen
av ”hen” illustreras ett symbiotiskt trassel och texten börjar svaja och
sväva. De vanliga identifikatoriska hållpunkterna försvinner, och läsaren
tvingas lämna sin förförståelse.
Kraft visar att kärlekshistorien till stor del består av en språklig fiktion
och projicering. Valet av pronomen blir ett etiskt beslut liksom valet att
skriva om det upplevda. Klichéerna kanske inte finns i oss, utan i språket?
Eller i bilderna? Åsa Maria Kraft har illustrerat sin bok med fotografier,
många av dem från utställningen av Kinas terrakottaarmé, som för att säga
att vi rör oss med hjälp av en språklig armé av uråldriga stelnade
lerkolosser, när vi tror oss tala personligt och originellt.
Med sin pastorala prosa i ”Självpornografi. Akt 1” går Åsa Maria Kraft
på tvärs mot det självbiografiska spåret i samtidslitteraturen, samtidigt
som hon undersöker dess grundvalar. Istället för att identifiera, peka ut
och låsa fast, avidentifierar hon och öppnar berättelsen mot en mer
allmängiltig sfär, där språket blir en medagerande huvudperson.
Det är så rasande skickligt och intelligent gjort att det värker i hela
huvudet av alla synapser hon aktiverar. Också den korta kärlekshistorien
avtecknar sig i smärta och pregnans. Inte på länge har jag läst en så
uppfordrande och stimulerande traktat över kärlek och grammatik.
Åsa Maria Kraft imponerar med sin hittills starkaste bok.
EVA STRÖM
författare