Jag har en återkommande mardröm att jag träffar mig själv som nittonåring. Plötsligt dyker jag upp bakom ett gathörn med blonderat hår och kajalsvarta ögon. Den där blicken går inte att komma undan, den genomskådar allt.

Jag påminns om den när jag läser Amanda Svenssons debutroman, ”Hey Dolly”. Huvudpersonen Dolly är nitton och helt odräglig. Självupptagen är bara förnamnet. Och ändå får hon mig på fall. Jag kan inte värja mig.

”Hey Dolly” är skriven i jagform, korta kapitel och presens. Prosan är driven och rapp, fyndig och språkligt lekfull. Poetisk ibland, liksom av en slump. Nu är det dags att påpeka att Svensson bara är tjugo år, ett faktum som hon själv skriver roligt om i sin presentation i Svensk Bokhandel.

”Är tjugo år. Bara barnet. Jag borde inte få skriva romaner, kan man tycka. Rent krasst har jag inte upplevt särskilt mycket.”

Hon påpekar att ”Hey Dolly” inte är självbiografisk. Men att den handlar om att ”hålla fanan högt i alla väder”. Och, ja, Dolly är ljusår bort från den gängse offerbilden av unga kvinnor. Inga ätstörningar, ingen olycklig kärlek, ingen taskig självbild.

Tvärtom, Dolly älskar sig själv. Det är världen runt omkring det är fel på. Tråkiga pojkvänner, kattskit, väninnor som försöker ta livet av sig och allmän tristess:

”Så här ligger det till: jag föddes för att stå rakryggad i cocktailklänning med de största diamanterna runt min hals. Inte för att stå naken med skrynkliga fingrar och tår i ett badrum som luktar kattbajs.”

Medan jag läser funderar jag på varför det är så ont om kvinnor som Dolly i litteraturen. Den enda jag på rak arm minns som har samma självsäkerhet och genomskådande blick på omvärlden är Monika Fagerholms ”Diva” som kom i början av nittiotalet. Det är möjligt att det finns några fler, men på det hela taget översvämmas svenska romaner av jagsvaga, anorektiska och kärlekskranka unga kvinnor.

Dolly är uppfriskande. Och lite jobbig, som sagt. Hennes förakt för omvärlden riskerar ibland att slå över i koketteri, som när hon ondgör sig över cineaster och tvingar sig själv att gå på Spegeln och se en japansk konstfilm för att komma över sin fobi.

På det yttre planet händer det inte så väldigt mycket i Svenssons roman. Dolly funderar, gör slut med sin pojkvän, tampas med sina självdestruktiva tjejkompisar och umgås med Marvin – en trettioårig kuf som läst psykologi och försöker få Dolly att komma på rätt köl. För Dolly är förstås inte bara självsäker och cool, hon är samtidigt rätt förvirrad över sakernas tillstånd. Hon vet till exempel inte hur hon ska hjälpa sina kompisar som slutar äta och skär sig i armarna. När en av dem hamnar på sjukhus efter ett misslyckat självmordsförsök ringer Dolly och kallar henne hora.

Min enda invändning mot Svenssons debutroman är att den tar slut för fort. Jag vill ha mer Dolly. När jag äntligen slutat känna mig som en tant, känner jag ett akut behov.

Mer Dolly, mer drömmar, mer ilska, klarsyn och vass ironi. Det är bara att hoppas på nästa bok. Jag är övertygad om att Amanda Svensson skriver fler.