En dag kommer det att sitta en minnesplakett i hörnet Smedjegatan 7 och Södra Förstadsgatan 90 i Malmö. "Här uppstod Ranelid", ska det stå. Det var nämligen där Björn Ranelid fem år gammal snubblade och slog skallen och sedan dess har han haft en ton i huvudet som låter som en "sågklinga som klyver splintved". Ur denna magiska ton är varje ord och mening han yttrat sedan dess sprungen. Det är så han själv skriver det. Hela hans författarskap har sitt ursprung i den där tonen.

Denna skapelseberättelse illustrerar också på något vis hans sätt att skriva. Allt det stora kommer ur det lilla. Ur småsaken stiger hela världsalltet. Hela jorden är en ärta under hans madrass.

Alltså, när Ranelid skriver en bok om fotboll och MFF bär den alla tecken på att handla om just fotboll och MFF, men i själva verket är det såklart lika mycket en bok om världen, livet och författaren själv.

Och det är precis som det ska. "Fotbollens höga visa" är ett samarbete mellan Ranelid och fotografen Pierre Mens. Dess ryggrad är ett bildmaterial som dokumenterar 80 års MFF-historia. Från 20-talets Nils Ohlsson, över Bosse Larsson, Bob Houghton och Zlatan till Agon och Ofere. Bilder från klassiska ögonblick på världsarenor, men också från träningar i kallblåst och blötsnö. Tre fjärdedelar av bilderna är Pierre Mens egna.

Till detta urval har Ranelid skrivit ett antal kortare texter som ibland kommenterar bilden, ibland bara fritt följer associationens närmsta genväg ut i något helt annat.

Det är den friheten författare som skriver om fotboll ofta tar sig. Det är en frihet Ranelid naturligtvis också bör ta sig. Han har det gemensamt med de flesta fotbollsintresserade att hans förhållande till fotbollen och MFF inte går att skilja från resten av hans liv.

Ranelid var fem år första gången han gick på match på Malmö IP. Fotbollen och den där tonen intog hans liv under samma år. Han har stått på läktaren och personligen känt hela det mytologiska djup som för en supporter döljer sig bakom de namn och minnen som är fotbollsklubben.

"Jag vet ingenting om tystnad i livet, men en hel del om jubel och rop bland åskådarna till en fotbollsmatch", skriver han. "När som helst kan jag mana fram ljudet av tjugo tusen människor som skriker ut sin glädje efter ett mål."

Metaforerna överfaller som ett gigantiskt tifo. Språket har ett slags moralisk resning som liksom bara sopar alla invändningar åt sidan.

En bild från MFF:s turné i Brasilien 1949. Inför en match skakar lagkaptenen Erik Nilsson hand med den brasilianske lagkaptenen. Mellan dem står en vattenkammad domare i shorts, vit skjorta och svart kavaj. Ranelid skriver: "Domarna är klädda som till en frackmiddag i tropiskt klimat. Kortbyxorna misskläder dem inte".

Det är det ranelidska imperativet. Varje åsikt uttalad som en sanning. Kortbyxorna är snygga. Punkt.

Problemet är inte att han flyger för högt. Problemet, när det är ett problem, är snarare att han flyger för lågt. Att metaforerna då och då inte får luft under vingarna. Som när han skriver om hur "alla soldater borde byta sina marschkängor mot fotbollsskor" och hur gevären då skulle förvandlas till hörnflaggor.

Det är en mycket vacker bok på alla sätt. För MFF-fans är det naturligtvis den perfekta julklappen. Men hur väl jag än tycker att ranelidskan faktiskt passar i det här sammanhanget, så hade den inte varit någonting alls utan Pierre Mens fantastiska bilder. I femtiosex år har han fotograferat MFF. Jag hoppas klubben och dess supportrar förstår vilken kulturhistorisk skatt detta bildarkiv är.