ADAM ZAGAJEWSKI. Varför är Polen så välsignat med underbara poeter? Har denna blixtsnabba och koncentrerade diktform gynnats av landets dramatiska historia? Som om den hastigt nerklottrade raden varit det enda möjliga i en tid av krig, oro och uppbrott?

Efter Wisława Szymborska och Czesław Miłosz är Adam Zagajewski den polska poesins ledande namn. Zagajewski äger alla betydande poeters signum – en egen röst. Och en sådan röst bryter genom varje genre, oavsett om det rör sig om en sonett, modernistisk vers eller konceptuell dikt. Nu har Anders Bodegård med ”Antenner i regn” utfört ännu en av sina förnämliga översättarinsatser, där han valt ut drygt sextio dikter ur tre diktsamlingar från 2000-talet. Marie Lundquists sensibla förord poängterar hur poeten betraktar de vardagligaste ting som saltkaret och vindtygsjackan med respekt och tillgivenhet. Därmed har hon också karaktäriserat Zagajewskis antiretoriska stil. Liksom Szymborska bygger han ofta upp sin dikt av något konkret och alldagligt:

En femtonårig pojke bar en liten katt

innanför sin blå vindtygsjacka.

Det lilla katthuvudet vred och vände på sig

och de stora ögonen tittade

på allting, mycket vaknare

än människoögon.

Jag jämför den loja blicken hos pojken

på det trygga varma tåget

med de smala spända kattpupillerna.

Mittemot mig satt en tvehövdad pojke

berikad med djurets oro.

Att läsa Zagajewski är att bli berikad med hans egen oro. Poeten vandrar på gator som Kallvattengatan, Karmelitergatan och Tjänstemannagatan som skär snitt genom både Polens och hans egen historia. Han kan undra om hans ofullkomliga bön och oändliga sökande kan tas emot i en kyrka som är mätt och orörlig som en bikupa. Han skriver bättre om den tröstlöst fula Långgatan med blytunga spårvagnar, än om Luxembourgträdgården och Piazza Navona och trots fina porträtt av Joseph Brodsky och Czesław Miłosz läser jag hellre om kvinnan som kramar sin tax på spårvagnen och om hans gamla luggslitna lärare i trånga klassrum i habsburgsväldets provinsstäder. Titeldikten ”Antenner i regn” är en exposé över tillvarons ironier och tragedier, hållen i en milt absurd ton. Zagajewski är aldrig skärande eller vass, hans dikt rymmer alltid ömhet och värme. Det är om denna värld, som vi är dömda att mista, han alltid sjunger:

Åh denna värld.

Resväskorna packade.

Sjung för den, sommargylling,

dansa för den, rävunge,

hejda den.

Eva Ström
författare