Boken. Anders Isaksson: Kärlek och krig. Revolutionen 1809. Albert Bonniers
förlag
1809, Sverige balanserar på katastrofens kant. Finland är förlorat. Ryska
styrkor härjar längs östkusten och från söder hotar Danmark. Finanserna är
körda i botten. För ett ögonblick skälver den självständiga svenska
statsbildningen. Mellan den allmänt illa sedde och nesligt tecknade Gustav
IV Adolf och stora delar av officerskåren och adeln finns en avgrundsdjup
förtroendeklyfta.
Den tryckta och tillspetsade situationen fick sin berömda och laddade
upplösning i statskuppens form; kungen arresteras och tvingas abdikera, en
ny modest modern regeringsform antas och så småningom ställs scenen i
ordning för Jean Baptiste Bernadottes inträde som Karl XIV Johan.
Om detta spännande stycke svensk historia har den nyss avlidne
journalistveteranen och fackboksförfattaren Anders Isaksson skrivit ”Kärlek
och krig. Revolutionen 1809”, en fängslande och gedigen bok som bär den
politiska thrillerns märke. I framställningens centrum står Georg
Adlersparre: överstelöjtnant i armén, men också en säregen intellektuell som
influeras av tidens frihetstankar, utan att för den delen iklä sig
revolutionsdräkt av franskt snitt.
Isaksson tar med läsaren på Adlersparres välorganiserade upprorsmarsch med den
Västra armén genom landet och redogör invävt, ibland med en skymmande
detaljrikedom, för personer och positioner bland de skenbart mindre
handlingskraftiga kungakritiska konspiratörerna i Stockholm.
När upprorsarmén väl når Stockholm är redan kungen gripen och kuppen
genomförd. Intåget i staden blir förvisso triumfatoriskt men den fortsatta
politiken är det andra än Adlersparre som utformar. Hans avsked till makten
sätts i samband med en under marschen uppblossande förälskelse som ska sluta
i giftermål.
Tolkningen illustrerar att Isaksson – precis som den omfattande äldre
forskning han navigerar säkert i – föredrar att fånga och förstå historien
genom enskilda personer och deras inbördes relationer. De strukturer som
ramade in statsvälvningen ägnas betydligt mindre uppmärksamhet. Något social
revolution var det inte, men den nya regeringsformen speglade sekellånga
spänningar mellan gammalt och nytt. Likaså skyndar Isaksson förbi de
folkliga protester som ackompanjerade kuppen.
Likväl är Anders Isakssons sista bok en spännande och viktig påminnelse om att
de första stapplande svenska stegen mot ett mer modernt styrelseskick inte
togs i strävt samförstånd.
Fredrik Persson, fil dr i historia