Huvudpersonen Peter sitter vid sin fars dödsbädd på ett sjukhus i Stockholm.
Fadern har redan den döendes korta och flämtande andhämtning. En
sjuksköterska kommer in i rummet och böjer sig över fadern. I fantasin klär
sonen av henne sköterskerocken och lägrar henne över sin fars döende kropp.
Närheten till döden stegrar hans lust.
Samma kväll beger sig sonen till sin döde fars våning, klär sig i hans bästa
kostym och tar taxi till Grand Hôtel där han för faderns pengar beställer in
en påkostad måltid. Hovmästaren, som minns fadern som en av ställets
stamgäster, beklagar sorgen med en bugning och tillägger: ”Sådana gentlemän
finns inte längre.”
De båda scenerna säger något om Peter Handbergs sätt att berätta.
Det drastiska och groteska får stor plats och visar på tillvarons dubbla
sidor. I mångas ögon var fadern säkert en gentleman, ingenjör till yrket och
omgiven av en aura av framgångsrik uppfinnare. Men i sonens ögon var han en
drummel och en livslögnare som flydde allt ansvar. De få gånger Peter
träffade honom hävde han ur sig saker som ”Fan, grabben är ju helt djävla
dum i huvudet!”
En taskigare barndom kan man knappast tänka sig. Peter är också en ganska
skadad människa som söker den bekräftelse han aldrig fick som barn. Efter
skilsmässan har hans mor klippt bort faderns ansikte ur samtliga
familjefoton, så att ett tomt hål gapar. Det är detta hål Peter både som
barn och som vuxen förgäves försöker fylla.
På många sätt liknar Peter Handbergs bok dagens autofiktiva uppgörelser, eller
uthängningsböcker som de har kallats. Hade fadern i Handbergs bok varit en
kändis hade han sannolikt redan dragits flera varv i pressen och fått
löpsedlar och förstasidor med krigsrubriker.
Nu är han en romanfigur, möjligen med verklighetsbakgrund. Det gör Handbergs
bok mindre sensationell men inte mindre inträngande. Med romanens frihet och
kalejdoskopiska kraft gestaltar den en dysfunktionell familjs sönderfall och
sammanbrott.
Framför allt är Peter Handbergs roman en förtvivlad, sårig och
galghumoristisk berättelse om en medelålders mans vilsenhet efter att ha
växt upp med en frånvarande och självupptagen förälder. När han inleder ett
förhållande med en kvinna leder det strax till katastrof eftersom kvinnan
misstänker att han bara härmar faderns tal och rörelser.
Peter Handbergs stil utmärker sig för en viss ordrikedom och han kan
ibland svälla ut. Men hans språk är för det mesta enkelt och kraftfullt, som
när han beskriver bokens mormor, den enda person Peter har fullt förtroende
för: ”Mormor hade ett otroligt levande ansikte i vilket man snabbt kunde
avläsa sinnesstämningar och små, själsliga nyanser. I ögonen spelade blixtar
eller rörde sig ovädersmoln. Eller så lyste de som av sol.”