Henning Mankell hävdar i efterordet att han diktat på dokumentär grund. Afrikaexperten Tor Sällström ska ha berättat för honom om ett märkligt fynd i arkiven i Maputo i Moçambique. Handlingar från sent 1800-tal visar att en svensk kvinna hade varit ägare till en av stadens största bordeller och betalat ansenliga summor i skatt.

Hur hade denna svenska kvinna hamnat i en portugisisk kolonialstad i Afrika? Vem var hon? Hur hade hon kommit i besittning av en bordell? Vad hände med henne?

Dokumenten ger inga svar, men tvingar fram desto fler för en författare frestande frågor.

När man skriver en roman med utgångspunkt i en gåta finns det, minst, två strategier att välja mellan. Man kan tematisera det gåtfulla, göra själva sökandet efter svar till romanens utombordsmotor. Det tar sig ofta demonstrativt litterariserade uttryck; stilistiska och berättartekniska grepp som understryker att text och verklighet är två skilda saker.

Man kan också satsa på att fabulera fram en illusion av verklighet och sanning. Henning Mankell verkar ha velat göra både det ena och det andra när han satte sig för att skriva sin roman om den gåtfulla svenskan i Lourenço Marques, Maputos namn under kolonialtiden. Resultatet är inte alldeles lyckat. Det finns drag av folksaga och legend i ”Minnet av en smutsig ängel”, stråk i berättelsen som kan tyda på att Henning Mankell inte är ointresserad av, exempelvis, Selma Lagerlöf; en hypotes som förstärks av att det i ett av de första kapitlen dyker upp en missionär med ”klumpfot” och en annan som talar värmländska.

Det är dessa sagospetsade partier som är bokens bästa.

Men samtidigt försöker romanen vara en sammanhängande och förklarande berättelse om hur Hanna Renström, en utfattig skogshuggardotter från Härjedalens ödemarker på ett par år förvandlas tilll Ana Branca, en stenrik antirasistisk aktivist i portugisiska Östafrika. Det fungerar inte. Hanna har levt så gott som hela sitt liv i en isolerad fjällstuga, men gör plötsligt häpnadsväckande saker, som att låta sig bli akterseglad i Afrika. Hon är en oskuldsfull ung flicka från Europas utkanter i en tid som ännu inte hört talas om postkolonialism, men kan plötsligt både administrera en bordell i tropikerna och göra sofistikerade reflektioner kring förhållandet mellan svarta och vita. Hon blir aldrig trovärdig.

Det är ett problem hon delar med de flesta av figurerna i romanen. Undantaget är den tama apan Carlos. Med sin tragiska tillgivenhet för Hanna blir han berättelsens mest mänskliga och gripande gestalt.

Huvudproblemet med ”Minnet av en smutsig ängel” är att Henning Mankell inte kan låta bli att tänka högt åt både Hanna och läsaren, istället för att låta oss sköta den saken själva.

Mankell, själv sedan många år bosatt i Maputo under stora delar av året, har valt att gömma sig i Hanna Renström och tala genom henne. Det hade varit mer spännande om han ­istället uppträtt öppet i texten och försökt tala med henne.