Lena Einhorns roman ”Siri”, om Siri von Essen, kan beskrivas som ett dokudrama i bokform: en dramatiserad skildring av makarna Siri och Carl Wrangels begynnande vänskap med författaren August Strindberg, och hur den vänskapstrion så småningom slås sönder då Carl har en affär med Siris kusin och Siri själv faller för August.

Berättelsen utspelar sig växelvis under 1875 och framåt respektive 1890 och framåt, med ena perspektivet i förhållandets första tid och det and­ra i dess utdragna, förbittrade slut. Till sin hjälp har Einhorn haft en diger lista litteratur: från Strindbergs eget material till biografier och artiklar. Resultatet är välskrivet och det känns gediget.

Artonhundratalets Stockholm blir märkbart levande i Einhorns beskrivningar av gatorna och kvarteren, och de på den tiden betydligt skörare livsbetingelserna kommer en kännbart nära – som skildringen av hur Siris första dotter dör i tuberkolos vid bara tre års ålder, eller hur det andra barnet dör direkt efter förlossningen. Einhorn använder språket som tidsmarkör och skriver historien på en försiktig, lite ålderdomlig svenska, men utan att det för den skull känns pastischartat.

Rent samhällshistoriskt är det också intressant, och rätt drabbande, att följa de ytterligt komplicerade turer som på det sena artonhundratalet krävdes för att kunna ta ut skilsmässa. Att det slutade illa mellan August Strindberg och Siri vet vi redan, och Einhorn skildrar deras relation med hjälp av en klassiskt kodad konflikt – hur sann den är kan vi förstås aldrig få veta – i hur Strindberg först uppmanar sin väninna att leva lika fritt som han, men så fort de blivit ett par ger uttryck för grotesk svartsjuka och missunnsamhet när hon faktiskt lyckats frigöra sig.

Strindberg, ja. Han framställs för all del inte som sympatisk, men Lena Einhorn har ändå en påtaglig idolblick på honom som här och där blir en aning besvärande för berättelsen: de många beskrivningarna av hans utsökta profil och behagliga röst, hur deras son Putte fått faderns ”… vekhet …  skörhet … sårbarhet”, de detaljerade och fascinerande redogörelserna för hans utrymmeskrävande temperament. Det är förstås möjligt att det var precis så: Siri som det moderna, frihetslängtande men i grunden rediga fruntimret, August som den pojkaktige men besjälade, själförbrännande Konstnären. Genikult och dämoner. ”Siri” är en intressant roman, stämningsfull och välgjord, men jag hade ändå hoppats på att få möta en annan Strindberg – eller kanske lite mindre av honom.