På bilden sitter Fredrik Lindström i Stureplanstypisk rosa jacka vid ett kafébord och blickar ut genom fönstret. Fotografiet är taget så att det han ser reflekteras i rutan, men suddigt – vi kan bara urskilja några kaféstolar, lyktstolpar, konturen av vita höghus. Mannen med sin vita kaffekopp och handen eftertänksamt vilande mot hakan är stilla och fokuserad. Världen därute, livet och rörelsen, är ryckig och diffus.

Det är sällan man ser ett porträtt som så kongenialt uttrycker en författares förhållande till sitt ämne. I Lindströms nya novellsamling, där Caroline Anderssons foto pryder baksidan, betraktar författaren sina vilsna, urbana huvudpersoner med samma blick som när en tolvåring tittar på insekter genom förstoringsglas. Ser deras innersta tankar, livslögner och hemliga drömmar.

Berättelserna i boken är korta, många av dem vinjetter snarare än noveller, texter som etablerar en scen och sedan fäller ridån just innan handlingen ska börja. Erik som tvångsmässigt börjar hosta varje gång han går på teater. Estelle och Fredrik som ligger vakna på nätterna och grubblar över inköpet av en ny soffa. Emma som ständigt har en väska packad, som gödning till sin dagdröm om ett annat, mer romantiskt och äventyrligt liv. Och så en elegant avslutning. Mer blir det inte.

Fredrik Lindström har med sin kombination av humanistisk bildning och underfundig humor blivit en folkkär underhållare och programledare. En bok som ”När börjar det riktiga livet” visar tyvärr alltför tydligt skillnaderna mellan honom och, säg, en konstnär som Jonas Gardell eller varför inte Tage Danielsson (jämförelsen är inte tagen ur luften; redan 2002 mottog författaren Linköpings kommuns Tage Danielsson-pris).

För såhär är det: Lindström har en stor komisk talang och är en flyhänt skribent med stor omsorg om detaljerna, men han intar konsekvent en överordnad, auktoritär berättarposition när han blottlägger vår tids sjukor. Temat är ständigt samma självgodhet, konsumtionsfixering och själsliga tomhet. Ständigt svensk vit medelklass, ständigt ett språk som lekfullt lånar från inredningskataloger och livsstilsmanifest.

Ofta vänder han sig mot en tänkt publik och liksom pekar med fingret åt det han vill gestalta. ”Ni vet hur det är att vara runt åttio”, kan en text inledas. Han härmar sina figurer, gör sig själv till språkrör för deras egocentriska idiotier: kvinnan som låter polackerna bygga en veranda åt henne och förstrött undrar hur de mår av att resa bort från sina barn för att jobba som hantverkare i Sverige (”Åh, så trist med alla dessa skuldkänslor!”), föräldrarna som skämmer bort sin son och älskar att komma hem med presenter (”Det var ju helt oemotståndligt att ha honom runt benen en liten stund, ivrigt gläfsande som en lojal hundvalp”). Sådant är kanske roande för vissa, men för mig blir undertexten för grov, författarens vemodiga blick för cynisk och föraktfull.

Bara ibland blixtrar det till, inte av värme och empati, men åtminstone ett slags sugande kuslighet. Novellen om kvinnan som gömmer sig för sin dotter på lekplatsen och i smyg iakttar hennes skräckslagna gråt, för att kunna njuta av känslan av att vara behövd, är nästan outhärdlig. Här, i en avgränsad studie av föräldraskapets narcissism, visar Lindström prov på en sällsynt förmåga att plötsligt öppna groteska bråddjup i en igenkännlig vardag.

Men som helhet är ”När börjar det riktiga livet” inte en bok som får mig att ta Fredrik Lindström på allvar som författare. Texterna skulle kanske göra sig bättre som krogshows­monologer – i bokform blir de snarare en bekräftelse på den stora risken med att skriva samtidssatir: att bli en del av just den ytlighet man så ivrigt genomskådar.