Anneli Jordahls författarskap kretsar kring klassfrågor. Hennes två första böcker rymde intervjuer med människor om deras klasstillhörighet, hennes första roman, "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)", byggde på en autentisk brevväxling mellan Ellen Key och kritikern Urban von Feilitzen, en gift fyrabarnsfar. Man kunde också säga att den handlade om förhållandet mellan ”samhällsmodern” Ellen Keys radikala, offentliga jag och hennes underdåniga privatjag. Och Jordahls nya roman, "Augustenbad en sommar", utspelar sig i samma tid, slutet av 1800-talet, denna gång är historien fiktiv men motsättningarna är de samma.

1890-talet var uppmarschernas decennium, arbetarrörelsen organiserade sig, kvinnorörelsen laddade för rösträttskamp. Samtidigt slog borgarklassen vakt om sina privilegier och sin livsstil, att ha tjänstefolk var en självklarhet, att kurera effekterna av sina dryckes- och sexualvanor på brunnshotell en nödvändig lyx. Nya idéer om rättvisa och jämlikhet spreds över landet, men frimodig lära och vardagspraktik gick för de flesta inte i takt, den som var revolutionär i talarstolen kunde vara småborgerlig vid middagsbordet och i sängen.

Romanens Augustenbad är mer än en kurort, den är ett miniatyrsamhälle. Arbetarklassen tvättar, knådar, städar och stryker, borgarklassen dricker brunn, röker cigarr och låter sig packas in i våta lakan. I denna tydligt uppdelade värld dyker en skvader upp, poeten Andreas Öman, son till en ogift städerska. En välvilligt uppmärksammad poesidebut har gjort det möjligt för honom att gifta in sig i borgerligheten, nu vårdas han för sitt drickande på Augustenbad, svärfadern betalar kalaset, frun är i London för att få inspiration av suffragetterna.

Andreas är en dilettant med ett slags hjälplös charm, han går hem hos medelålders baderskor och unga strykerskor såväl som hos syfilissmittade högreståndsdamer i avdelningen Paradiset. Perspektivet skiftar från den ena till den andra, starkast är skildringen när världen ses genom Andreas oroliga ögon. Sommarhettan och abstinensen driver fram svett i hans panna, den sociala hemlösheten, känslan av att vara gäst i alla världar, får honom att dras till ytterligheter. Andreas är en troskyldig och gripande figur som går att förlåta även när han begår brott, eftersom han vill väl och inte vet om det onda han gör. Bilden av honom är inte okomplicerad och det gör honom intressant.

De partier där de olika personerna skildras inifrån fängslar: den unga glansstrykerskans längtan efter ett annat liv och rättsrådinnans distanserat klarsynta blick på de människor hon snart skall lämna är fångade med känsla för det enskilda ödets särdrag. Den verklighet människorna rör sig i är däremot tillskuren efter mall. Det är romanens stora problem.

Redan på första sidan spelar brunnsorkestern upp till marsch och klichéerna paraderar förbi: den excentriske brunnsläkaren, kurortsgästerna i tidstypiska kläder och klassattribut, syréndoft och punschångor i lönndom inandade, slitet i bykhus och badinrättningar. Anneli Jordahl har velat tränga in allt i Augustenbad: samhällets dubbelmoral och protesterna mot den, besiktningsbyråns kontroll över den utbredda prostitutionen och fosterfördrivning med dödlig utgång, framväxande arbetarrörelse och borgerlig dekadens. Hettan från järnet färgar strykerskans kinder röda och syfilisen gröper glödande sår i överklassens ansikte.

Historiska romaner kan ha olika syften, de kan gestalta historien som ett främmande land, där människor beter sig annorlunda än vi. Vi försöker förstå dem utifrån vår egen tid men missbedömer de villkor som formade dem. Den historiska romanen kan också vilja förstå nuet med hjälp av det förflutna, som då blir den avlägsna spegel läsaren kan betrakta sin egen tid i. Vilhelm Mobergs "Rid i natt" är ett exempel på den genren.

Vad Anneli Jordahl vill med sin historiska roman är däremot inte så lätt att se, den liknar mest en pastisch, teman och motiv som dominerade romanen och dramat under 1800-talets sista decennier återanvänds som om ingenting hänt sedan dess. Augustenbad verkar väckt ur en hundraårig törnrosasömn, det står en doft av damm och instängdhet kring hela miljöskildringen. Det är som i en kostymfilm: alla detaljer är med, vi känner igen oss i en verklighet som inte längre finns, men vad betyder den idag?

Att döma av Anneli Jordahls tidigare böcker skriver hon för att avslöja det moderna klassamhälle som döljer sig bakom föreställningen om att alla numera tillhör medelklassen. Men skildringen av Augustenbad avslöjar ingenting om nuet, den ger i stället en alltför enkel bild av ett komplext förflutet.