Ingrid Elam läser Ian McEwan

En medelålders, medelklassig man, Henry Perowne, vaknar alldeles för tidigt den femtonde februari 2003. Han tittar ut genom fönstret och får se ett sken han först tolkar som en meteor och därefter som en flygande terroristattack. Ingen av tolkningarna visar sig vara korrekt, men det olycksbådande tecknet i skyn har inlett en dag i Perownes liv som kommer att rymma möten med alla de människor och verksamheter som är viktigast för honom. Ian McEwans nya roman "Saturday" handlar om en välbärgad man som denna lördag visserligen möter och hotas av ofärd, men undkommer.

En lycklig bok, alltså, och därmed en ovanlig McEwan. När Perowne i sin nya Mercedes krockar med Baxter, en smågangster i BMW, är det just det slags sammanträffande som brukar leda till katastrof hos McEwan. I "Kärlekens raseri" (2000), för att bara ta ett exempel, springer tre för varandra obekanta män efter en luftballong för att rädda ett barn. Barnet överlever men en av männen dör. Men här avvärjs katastrofen.
Ovanligt är också att Perownes missuppfattning av ljusfenomenet inte får ödesdigra följder: i "Försoning" (2003) ledde motsvarande fönstertittarscen till livslångt lidande och botgöring.

Inte heller brukar det framgångsrika mellanskiktet klara sig så lätt undan bitande satir som här. I McEwans Bookerprisbelönade "Amsterdam" (2001) målades den konversanta, kindpussande klassen med tjock pensel och djupt osympatiska drag. I "Saturday" däremot markeras klasstillhörighet med en ironi som är lika fin som skillnaden mellan två tyska bilmärken. Perowne har sina svagheter och egenheter, men han är en intagande man med författaren på sin sida.
Även om man känner igen idédiskussioner, motiv och teman från McEwans tidigare böcker, är det här något nytt. Det långa inledande citatet ur Saul Bellows sextiotalsroman "Herzog" ger en vink om vad det handlar om: reflexion, introspektion, vardagliga göranden och låtanden, samtal om politik, tankar om tid. En man och hans värld. Perowne är inte bara efterföljare till Herzog utan även till James Joyces Leopold Bloom: en dag i ett liv.
Perowne är neurokirurg, han är en av McEwans många rationalister som tror på naturvetenskapen och slumpens roll i arternas utveckling, men inte på litteraturens förmåga att förklara den mänskliga naturen och analysera människas villkor. Det vidunderliga är för honom det naturvetenskapen kan förklara; här behövs varken Gud eller poesi. Hans rationalism hindrar dock inte att han efter att ha lärt känna en irakisk patient och hört dennes berättelse om tillståndet i Irak är beredd att stödja USA:s och Englands invasion. Just denna lördag i Perownes liv samlas miljoner människor, däribland hans dotter, i Hyde park för att demonstrera mot kriget och innan dagen är slut kommer far och dotter att gräla om saken.
Det är också, indirekt, demonstranternas fel att Perowne krockar med Baxter, men det är hans egen yrkeskunskap som gör att han genast ser att Baxter lider av Huntingtons sjukdom, en kunskap han utnyttjar för att undgå att bli misshandlad.
Men mötet förföljer honom ändå under dagen, det tränger sig på i hans hem, det stör hans squashmatch med bästa vännen och kollegan. Själva matchreferatet kan för en läsare utan bollsinne tyckas väl långt, men det finns en tanke med att redovisa varje serve: Detta är en roman som utspelar sig i realtid. Den tar en dag att läsa om man inte hoppar över något. Men då får man också vara med om ett antal hjärnoperationer, flera försök att nå en älskad hustru på telefon, detaljerade middagsförberedelser, ett besök hos en dement mor, ett morgonsamtal med en tonårig son, återblickar, minnen och funderingar föranledda av dessa samtal och möten.
Det är en svår genre som McEwan hanterar med stor stilistisk elegans och säkerhet. Det finns partier i denna roman som jag läser om flera gånger bara för språknjutningens skull. Andra är skolexempel på hur man lyckas med att gestalta tidsanda litterärt utan att det hela blir debattartikel i dialogform. Åter andra partier av boken är mer omotiverat detaljrika utflykter på nyupptäckta fält - några utdragna operationsscener hör dit - och hela romanen stupar betänkligt på de sista sidorna, när alla trådar och suturer skall knytas ihop och falla till ro.

"Saturday" är en bok som gör mig glad, trots att den balanserar på gränsen till självgod medelklassromantik. Perowne är så reko, hans fru är underbar, barnen självständiga och ljuvliga, det borde vara motbjudande, men känns inte så. McEwan skildrar Perowne som om han verkligen fanns och som om alla händelser faktiskt inträffat. Jag får vara med om något och tillbringar därför gärna dagen med honom.
INGRID ELAM
områdesprefekt för Konst, kultur och
kommunikation vid Malmö högskola


Fotnot. "Saturday" utkommer på svenska först under 2006.