Det slumpar sig så att Kristina Kappelins nya bok ”Berlusconi – italienaren” kommer ut just när ”skandalboken” om vår egen motvillige monark debatteras som livligast.

Kungen och Silvio: ett vackert par.

Nog är det märkligt. Många svenskar­ förfäras över att italienarna lägger sin röst på Berlusconi men ger sedan sitt fulla stöd till Bernadotte, trots liknande avslöjanden om gangstersamröre och kaffeflickor; de senaste dagarnas opinionsundersökningar visar att sympatierna för vårt kungahus har ökat.

I Kappelins lättillgängliga exposé över den italienske premiärministerns liv och verk är kapitlet om hans förlegade kvinnosyn centralt, eftersom författaren här ser ”nyckeln till några av landets allvarligaste problem”. En applåd för den analysen – så ovanlig i den digra samlingen berlusconiana.

”Berlusconi – italienaren” är en flyhänt introduktion till det italienska samhället. Boken kräver inga förkunskaper, utan ger grundläggande insikter i allt från rättsväsendets slinger­skog till det stormiga kärleksförhållandet mellan maffian och makten.

Dessa komplicerade italienska fenomen förmedlar Kappelin så medryckande att hon borde belönas med ett pedagogiskt pris. Pekpinnen brukar hon sparsamt; den används mest i inledningens svepande påståenden av typen ”italienarna tänker inte som vi”. Titeln ”Berlusconi – italienaren” gör också på ett lite olyckligt sätt Silvio till sinnebilden för ett folk på sextio miljoner vars främsta kännetecken är en ytterst bräcklig nationell identitet och enorma regionala skillnader.

Men de som röstar på honom, vad ser de bakom det sylvassa solvargsgrinet? Flera saker samtidigt, menar Kappelin. En framgångsrik mediemogul som lyckats bilda ett starkt och, fram till nu, hållbart högeralternativ. En populist med drag under galoscherna som – till skillnad mot oppositionen och landets forna politiker – talar så att man förstår. En politiker som avskyr politik.

Italien var en monarki fram till 1946. Ganska motvilligt röstades en republik igenom. Ofta får jag känslan av att Berlusconi uppfyller tomrummet efter ett kungahus med allt vad det för med sig av glitter, glamour och dolce vita.

Men en kung ska ju som bekant vara ett ansikte mot omvärlden. Därvidlag måste man nog säga att Berlusconi har misslyckats kapitalt. I internationella sammanhang har han blivit en driftkucku som får de mest mediokra politiker att framstå som stora tänkare. Kapitlet om Berlusconis utrikespolitik är – skrämmande nog – bokens komiska höjdpunkt. Särskilt anekdoten om hur han bryter isen med den stela Angela Merkel genom att leka tittut bakom en staty är obetalbar. Samtidigt säger den något väsentligt om Berlusconis ovanliga förmåga att vara sig själv. De ständiga klavertrampen tycks inte bekomma honom. Han bara vänder blad och går vidare.

Riktigt intressant blir det när Kappelin beskriver hur Berlusconi har förändrat det politiska klimatet även utanför Italien: personfixeringen, opinionsundersökningarnas ökade betydelse och trenden att sälja politik (hon jämför partislagdängan ”Meno male che Silvio c’è” med Moderaternas ”Sverige jobbar”). Även om Kappelin nog tillskriver Berlusconi lite väl stort inflytande i sammanhanget, har han säkert bidragit till att legitimera främlingsfientligheten: Sarkozys offensiv mot Frankrikes romer i somras hade Italien som uppenbar förebild.

Det finns egentligen bara ett problem med ”Berlusconi – italienaren”. Il Cavaliere själv. De senaste dagarnas nya flickskandaler, homofoba uttalanden och, inte minst, den djupa regeringskris som nu hotar Berlusconis ställning har gjort att boken tyvärr redan känns aningen – inaktuell.

Cecilia Schwartz
doktor i italienska