Jag på villovägar

Jag läste en gång en utmärkt studentuppsats i litteraturvetenskap om Bret Easton Ellis ”American psycho”. I uppsatsen diskuterades bland annat det faktum att den galne Patrick Bateman talar i romanen i första person. Våldet i romanen blir därmed svårare att värja sig mot; det finns ingen nykter författarröst, ingen dämpande filt mellan oss och de motbjudande tortyrscenerna. Det är inte ”han” som är monstret, utan ”jag”. ”Läsaren”, konstaterade studenten klarsynt, ”lämnas ensam med Bateman”.

Men samtidigt som jagberättandet förstärker textens ohygglighet, bidrar greppet också till att göra den opålitlig och hal. Är den verklighet – eller en psykotisk fantasi? Kanske finns den sexualsadistiska tortyren bara i Batemans fantasi, som bisarra dagdrömmar i en narcissistisk yuppies sjuka hjärna?

Ordet ”jag” i skönlitteraturen kan alltså ha en både förstärkande och förvirrande funktion. Det autentiserar och manipulerar, skapar både närhet och ambivalens.

Själv skriver jag nästan uteslutande i jagform. Jag gör det slentrianmässigt, oavsett genre. Skönlitterärt skänker det texten, inbillar jag mig, en särskild laddning att skriva i första person, särskilt i presens. Meningen ”Jag vrider om nyckeln och kliver in i rummet” är överlägsen ”Hon vred om nyckeln och klev in i rummet” när det gäller att fånga läsarens intresse. Det händer mig, här, nu.

Journalistiskt är det likadant. Inledningen ”När jag läser Ingrid Elams nya bok känner jag ...” intensifierar läsningen på ett helt annat sätt än ”När man läser Ingrid Elams nya bok känner man ...” (för att inte tala om den akademiska traditionen att skriva ”vi”). Jag blir det aktiva subjektet i läsningen, sätter mig själv på spel. På redaktionerna kallas det för att ha ”en egen röst”.

Alltså: litteraturprofilen Ingrid Elam, tillika vicerektor vid Malmö högskola, har ett utmärkt uppslag när hon i sin essä ”Jag – en fiktion” ger sig ut på jakt efter den så undflyende första personen. Genomgången inleds med Sapfo, Catullus och Augustinus, som alla intar en särställning under antiken genom sitt direkta och personliga tilltal. Sen går Elam vidare och tar sig via renässansen (Racine) till romantiken (Goethe), upplysningen (Rousseau) och 1800-talets kanonförfattare som Charlotte Brontë, Walt Whitman, Emely Dickinson fram till modernismen (Proust, Majakovskij, Södergran). För att så till slut landa i nutidens autofiktiva trend, med namn som Karl Ove Knausgård, Maja Lundgren och Carina Rydberg. Hon noterar, i det föredömligt kortfattade förordet, att jagromanens uppsving under det modernistiska 1900-talet kan ses som en reaktion mot 1800-talsnaturalismens tro på en objektiv, absolut sanning.

Som ciceron på denna vandring genom jagberättelsens litteraturhistoria är Ingrid Elam oklanderligt bildad, uppslagsrik och stilsäker. Kapitlen är välavvägda små essäer, tankeväckande och intressanta utan att bli grumliga. Dock kan jag tycka att hon håller sig till väl upptrampade stigar. Det hade varit intressant att se henne placera in ett mer överraskande verk eller en mindre känd författare i sitt resonemang, snarare än att välja de mest självklara namnen och titlarna.

Bitvis har jag också svårt för tvärsäkerheten i Elams analyser. Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” är enligt henne ”ingen 1680-sidig blogg, vore den det skulle ingen orka läsa den.” Är det verkligen så självklart? Är inte Noréns projekt tvärtom ett utmärkt exempel på bloggprosans självutlämnande och ibland elakt skvallriga manér, där det omedelbara och ogarderade skrivflödet lämnar författaren och hans omvärld vid­öppen? Och publikens läshunger matas just av löftet om konstlös uppriktighet, som föredras framför det kontrollerade och stiliserade. Av samma anledning har författare som Salman Rushdie och Margaret Atwood hundratusentals följare på twitter – 140 tecken av spontan subjektivitet smäller numera lika högt som en episk ­tegelstensroman (se till exempel David Shields provokativa ”Reality hunger: a manifesto” från 2010).

Här hade jag gärna velat se ett mer framåtblickande resonemang om hur genrer som autofiktion, biografisk roman eller historisk roman är på väg att ersätta den traditionella epiken – Kerstin Ekmans senaste roman, ”Grand final i skojarbranschen”, är talande nog en svindlande satir med den subjektsfixerade tidsanda som så andäktigt hyllar verk som Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”, P O Enqvists ”Ett annat liv” eller Susanna Alakoskis ”Svinalängorna”. Jag är övertygad om att en statistisk mätning skulle visa att andelen jagberättelser i litteraturen ligger på ett all time high – på samma sätt som ordet ”jag” upplever en storhetstid i den allt mer egodrivna tyckarjournalistiken.

Essäns höjdpunkt är därför diskussionen om den funktion som jaget spelar i den yngre svenska prosan, ­exemplifierad med bland annat Jerker Virdborgs ”Försvinnarna”. ­Romanjaget ”Jerker” är på ett plan författaren själv, samtidigt som berättelsen gör avkall på alla autenticitetsanspråk – redan på första sidan står ”jag” utanför NK på Kungsholmen i Stockholm, där varuhuset som bekant inte ligger. Jaget blir därmed ett verktyg för att bända upp verkligheten och kränga den självbiografiska tvångströjan ut och in.

Ja, jag skriver tvångströja. När jag läser Elams historieskrivning blir det uppenbart att stilgreppets förmåga att chockera eller förbrylla har varit på upphällningen sedan åtminstone Strindbergs dagar. I den moderna prosan har jaget börjat kännas som ett ihåligt och ansträngt manér; ett falskt, rentav cyniskt löfte om en sanningspakt med författarsubjektet som allt färre läsare låter sig luras av.

Det känns som att det djärvaste, mest radikala en författare kan göra 2012 är att ställa sig bredvid texten, inte mitt i den, och berätta utifrån en objektiv position om uppdiktade figurer i tredje person. Låna sin röst åt andra. Och lita på att någon vill lyssna ändå.