I lördagens Dagens Nyheter återupptogs manifesttraditionen av ett gäng författare som hyllade den berättande romanen, den som verkligen blir läst, och om de får sätta agendan tillhör tiotalet Sara Kadefors. Hon skriver effektivt och drivet, med dramatiken överordnad brännande formuleringar.

Fyrtiofemåriga Sylvia lever i en bil på Ikeas parkeringsplats, snor rester i varuhusets kafeteria och provligger sängarna alldeles för länge. Ibland smyger hon intill ett sällskap på Dramaten, droppar några citat ur Citys recension och glider med dem in i andra akten. Så småningom flyttar hon in till knarklangaren Lisbeth, fördriver dagarna på biblioteket och lär känna krisande kulturtanten Astrid. Sylvia är överlevnadskonstnär på hög nivå, och en krutdurk av försvarsmekanismer: varje snett ögonkast tolkas som ett inspekterande av hennes slanka ben eller dyra designerkappa.

Man anar en bakgrund som välrenommerad medelklasskvinna och vänder maniskt blad för att förstå vilka val, övergrepp eller brott som lett henne till de yttersta betonghusen.

Ofta uppstår komik i kontrasten mellan Sylvias självuppfattning och verklighet: hon ler ömmande mot sina grannar och hennes reflexmässiga duktighet ger plötsligt befordran i Lisbeths knarkbusiness.

I ”Borta bäst” skildras människor som tappert försöker regissera sitt liv utifrån feel-good-dramaturgi: bibliotekarien som flyttar till multi­kultiförorten i ambition att sprida bildningskapital, Sylvias bild av den vackra vänskapen mellan marginaliserade individer. Kadefors är expert på att fånga de privilegierades gränslösa välvilja och romantiska föreställningar om mötet med den andre.

Men tyvärr har romanen en tendens att själv falla in i klichéer: poängerna om girighet och utsatthet, hur lite som krävs för att falla djupt, känns emellanåt övertydliga, rentav kvasidjupa.

Det mest fascinerande är i stället spänningen kring Sylvia. Hon är provocerande oförmögen att känna det förväntade: ånger, sentimentalitet, saknad – och kärlek till sitt barn.

Hon vet att en riktig mamma ska kämpa för ungen till sista blodsdroppen, men lyckas aldrig konstruera sin livsberättelse så att den håller för ett förtroligt väninnesamtal. På så sätt är hon också en befriande kvinnokaraktär.

Matilda Gustavsson, journalist