”Man gräver upp de gamla och planterar nya.”
Jag minns den portugisiske morfadern som såg ut genom bilfönstret när vi
körde hans sista saker till ålderdomshemmet i byn. Han talade om traktens
olivträd, men på sätt och vis också om sig själv.
Orden dyker upp under läsningen av José Saramagos barndomsminnen ”As
Pequenas Memórias” som nyligen kom ut i Portugal. När författaren
inledningsvis återser landskapen kring födelsebyn konstaterar han att de
förvridna trädstammarna, övertäckta av mossa och lekplats för ödlorna, har
fått lämna plats åt monotona majsfält.
Här handlar det dock inte om att nostalgiskt sörja det förflutna. Den nu
åttiofyraårige Nobelpristagaren visar sig vara på bästa berättarhumör när
han skriver om sina första år.
Villkoren i Lissabon var knappa – varje vår gick modern med hemmets filtar
till panthandlaren för att sedan hämta ut dem igen när vintern kom. De
tidiga förälskelserna, de första biobesöken – allt är knivskarpt skildrat.
Här finns också avgörande ögonblick, som när den fattige skolpojken längst
bak plötsligt får flytta fram i klassrummet – lärarinnan överraskas av hans
stavningskunskaper och tror att han fuskar. Ändå började nog min
livshistoria den dagen, skriver Saramago.
Det sägs att somliga olivträd kan bli flera hundra år gamla. Så är det nog
också med vissa språk.
HENRIK NILSSON
författare och litteraturkritiker