”Liten bild.” Ordet idyll kommer från grekiskans ”eidyllion” och betyder just det. När man kan ordets etymologi blir det också uppenbart varför idyllikern, denna melodiska poetfågel bland den svenska poesins annars något teoretiska sångfåglar, ofta är hånad av poesins ornitologer.

Idyllikern missar, enligt sina kritiker, ”the big picture”. Den lilla bildens idyll bygger enligt detta synsätt på svår bortträngning av den komplicerade verkligheten, därtill tror poeten för mycket på konstens och bildens möjligheter. Alltså är idyllen inte riktigt förenlig med modern konst. Snarare är den en kusin från landet: otidsenlig, naiv.

Lars Gustafssons nya diktsamling ”Om begagnandet av elden” kan säkert vara provocerande idyllisk för vår tids världsvana lyrikkonnässörer. Den innehåller till exempel en hyllning till julgranen, där lyckan beskrivs som ”en kvarglömd kula utav djupblått glas / funnen under lägsta grenen”. Om något är detta väl just en mycket liten bild, till synes bisarrt hemkär i sin skildring av lyckan. Nog borde en poet kunna drömma djärvare än så?

Men lyckan, eller snarare bilderna av den, bedrar. Dikten om julgranen visar sig vid en noggrannare läsning vara en dikt om den hotande döden som idyllen ska försöka tämja. Julgranen symboliserar naturen i kontrollerat skick, en påminnelse om alltings förgänglighet och samtidigt ett totem som håller denna död i schack: ”Bättre än ett hus i skogen / är en mycket liten skog i huset. / Ett kort besök med dödlig utgång. / Försiktigt. Ingen / kvist får brytas under foten.”

Också detta är helt i linje med ­genrens krav. En sann idylldiktare för in döden i dikten med samma självklarhet som en riktig schlagermakare hittar sin tonartshöjning. Fast tvärtom, om ni förstår hur jag menar. Lars Gustafsson är en mästare på poesins milda tonartssänkning. Det betyder att döden finns där, men är hanterlig, fixerbar och möjlig att hejda i bildernas framkallningsvätska.

I grunden handlar det om en existentiell förtröstan. Hos Lars Gustafsson är existensen både fullt fattbar och helt mysteriös. Fullt möjlig att tala om, men omöjlig att fullt ut förstå, som meteoren på riksmuseet som tycks ”stilla och klok” och utstrålar ”tankspridd förbindlighet”. Naiv förundran och reflekterande visdom ryms här i samma kropp, på samma sätt som den gamle filosofen kan rymma en lekande fyraåring i sitt bröst.

Numera är sensommaren Gustafssons årstid, precis som hos Ekelöf. Det är inte riktigt mörkt, men på väg att bli. Det är vackert när det skymmer, möjligen lite för vackert ibland, och Lars Gustafsson hade inte varit sig själv om han inte lät dikterna stundtals ströva vilse i händerna på en alltför flyktig och rastlös tanke. Men oftast äger hans sena dikter en balans i både bildspråk och tanke som vittnar om ljuv hemkomst och existentiell ro. Som i dessa vackra ord nära tystnaden:

Här rådde nu den stilla blankhet

som kunde störas av ett enda årtag.

Årstiden som långsamt svalnar.

Ljudet av en kätting som tas loss

och läggs på botten av en eka.

Och rädd att skada denna

vattenspegels stillsamt stora lugn

höll jag min åra svävande i luften.

Jag skulle vilja säga något ytterligare om denna dikt, men är också jag rädd att skada dess stora lugn. Därför bara detta: se den lilla bilden, hur stor den kan vara i ljuset av sensommarkvällens milda läslampa.

Daniel Sandström
Sydsvenskans chefredaktör