Lars-Håkan Svensson läser Ian McEwans Försoning

Det finns ord vars innebörd är nästan omöjlig att överflytta från ett språk till ett annat. När Moderna museets förre chef, David Elliott, ville använda det inte ovanliga engelska ordet redemption i en utställningstitel befanns det att svenskan saknar ett motsvarande vardagsord. Resulterar ett museibesök i förlösning? Återlösning? Frälsning? Försoning?

Det sistnämnda ordet återkommer i den svenska titeln på Ian McEwans nya, magnifika roman, som på engelska heter \\\"Atonement\\\". Atonement har liksom redemption en både religiös och världslig innebörd. Det kan användas om gamla fiender som förlikas, men det kan också handla om att sona sina synder. McEwan anspelar på båda innebörderna. Romanens samlande tema är frågan om det är möjligt att sona ett brott mot en medmänniska.

Med detta vill jag inte antyda att förlaget har valt fel titel. Något måste ju boken heta och det är inte förlagets eller översättarens fel att det svenska ordet försoning inte har samma resonans som originaltiteln. Däremot ger det anledning att alldeles särskilt betona att McEwan har skrivit en storslagen roman vars moraliska allvar är lika överväldigande som författarens tekniska behärskning av romankonstens möjligheter.

\\\" Försoning\\\" är nämligen en roman som oupphörligt förbluffar, förtrollar och stämmer till eftertanke. Långsamt och detaljerat frammanar den en värld som betraktas än ur det ena, än det andra perspektivet. Ofta är den förvillande lik en klassisk berättelse men den tränade McEwanläsaren anar naturligtvis oråd: är allt verkligen så enkelt, så genomskinligt som det verkar? Det är det inte. \\\"Försoning\\\" är en roman som just genom sitt nutida återbruk av romanens traditionella resurser med än större effekt analyserar sin grundfråga: Är gottgörelse möjlig?

Att avslöja hur McEwan har konstruerat sin roman vore ett irreparabelt brott mot den presumtive läsaren. Det får räcka med att notera att handlingen utspelar sig i ett hus på den engelska landsbygden en het sommardag 1935. Den 13-åriga Briony förbereder sig att med sina kusiner iscensätta sin pjäs \\\"Arabellas prövningar\\\" med äldre syskon som publik. Av föreställningen blir det ingenting. Däremot inträffar en rad andra händelser med oförutsedda följdverkningar.

När McEwan debuterade fäste sig många vid hans kliniskt exakta skildringar av avvikande eller perverterat beteende och såg inte det moraliska engagemanget. Några chockeffekter av detta tidiga slag finns inte i \\\"Försoning\\\" .
Däremot förekommer det perspektivförskjutningar och - skenbart - betydelselösa detaljiakttagelser som tar andan ur läsaren när deras innebörd klarnar. Det är inte för inte som brittiska kritiker har fört gamle Henry James på tal.
\\\"Försoning\\\" är förmodligen McEwans bästa roman hittills och en av de viktigaste som utkommer på svenska i år. Det sista har vi Maria Ekman att tacka för. Hennes insats är som vanligt överlag mycket stilsäker även om jag frågar mig om vi verkligen talar om \\\"en ogillande farbror\\\" eller om McEwanska skolpojkar \\\"plägar\\\" att bete sig på ett visst sätt.

Lars-Håkan Svensson
- professor vid Linköpings universitet