Sofi Oksanen har skrivit en mörk och bedövande mästerlig bok, tycker Rakel
Chukri.
Ett avsnitt i Sofi Oksanens nya roman är särskilt plågsamt att läsa. I början
av 1990-talet hålls det estniska traffickingoffret Zara som slav i Berlin.
Hennes hallick Pasja drömmer om en egen tatueringsstudio och övar sig på
flickorna som snart ska kasseras. Över bröstet på Zaras olyckssyster Katja
tatuerar han en storbröstad kvinna som suger av djävulen. Hon märks som ett
djur och länken mellan hennes inre och yttre helvete förevigas. Hon
försvinner och ger plats åt andra som ska konsumeras. Tydligare än så blir
inte kvinnohatet.
”Utrensning” är Oksanens tredje bok. Hon slog igenom med debuten ”Stalins
kossor” (på svenska 2007) där huvudpersonen Anna, liksom Oksanen, har en
finsk far och en estnisk mor. Bokens Anna accepteras inte i något av
länderna – i Finland är hon en rysshora på grund av sitt ursprung. Hon
utvecklar en grav ätstörning och frossar i marshmallows då det är ”lättsamt
och bekvämt och vackert att kräkas dem”.
På många sätt är ”Utrensning” en fristående uppföljning av ”Stalins kossor” –
i centrum står kvinnor som försöker bevara sin mänsklighet i ett omänskligt
system. Båda böckerna spänner över flera generationer men den svarta humorn
i ”Stalins kossor” är bortskalad i ”Utrensning” där förnedringen skildras
mer brutalt och naket.
Zara lyckas fly ifrån sin hallick och dyker upp hos den äldre kvinnan Aliide i
en liten estnisk by. Långsamt uppenbarar sig ett band som kopplar dem
samman.
Aliide är den ständigt olyckliga själen som i ung ålder förälskade sig i sin
systers make, motståndsmannen Hans. Det är en närmast mytologisk
framställning där den svala systerns svett doftar viol och den buttra Aliide
luktar lök. En synsk kvinna råder henne att blanda i sitt eget blod och kiss
i Hans mat för att han ska bli kär i henne, men inget lyckas. Till slut
begår hon det yttersta sveket och offrar sin själ för, kanske inte kärleken,
men en stunds stulen lycka.
Aliides öde är en allegori över människors hopplösa situation i en diktatur.
Vilket ansvar vilar på individen och vilket vilar på det korrupta systemet
när man offrar andra för att rädda sig själv? Gränsen mellan offer och
förövare är förrädiskt tunn. Aliide är en av alla estniska kvinnor som
släpas in i kommunalhuset och våldtas. Samtidigt gifter hon sig med
partipampen Martin och njuter av att kunna skicka folk till Sibirien. När
den utsatta Zara söker skydd hos henne får hon en chans att föddas på nytt.
Alla parallellhistorier till trots blir romanen aldrig spretig. Den är
mästerligt komponerad och det psykologiska mörkret är så kompakt att det
letar sig in i läsaren. Aliides och Zaras rädsla och skam levandegörs till
den grad att sidorna nästan darrar. Oksanen har en fantastisk förmåga att i
språket gifta samman rå brutalitet med poetisk skärpa. Jag tänker på
Charlotte Roches makabra ”Våtmarker” när Oksanen letar sig tätt inpå äcklet
– flugor surrar och odörer sticker i näsan. ”Håret under armarna var
svettgult och kändes trots sin tjockhet sprött, som rostig ståltråd”, heter
det om maken Martin.
När jag slår ihop boken sitter jag stum en lång stund, bedövad av all den skam
som kvinnorna – frivilligt eller ofrivilligt – tagit på sig från omvärlden.
Oksanen har uttryckt besvikelse över det finska mottagandet av ”Stalins
kossor”, att beskrivningen av det estniska lidandet i Sovjet ignorerades.
Budskapet i ”Utrensning” är däremot svårt att värja sig emot, även om det
säkerligen kan uppfattas som provocerande, nämligen att kvinnor blir lika
förnedrade i diktaturer som i lattesippande marknadsekonomier.
Särskilt angelägen är berättelsen om traffickingoffret Zara. Varje morgon på
väg till jobbet passerar jag bron där litauiska Danguole Rasalaite hoppade
mot sin död 2000 (senare filmatiserat av Lukas Moodysson i ”Lilja 4-ever”)
och det dyker upp notiser om liknande olyckssystrar i Skåne. Att läsa
”Utrensning” är som att få ögonlocken fastklistrade vid ögonbrynen. Man
måste se. Jag hoppas att många smittas av Sofi Oksanens ursinne.
Rakel Chukri
Sydsvenskans kulturchef