LINDA SPÅMAN. I Göteborgsförfattaren Linda Spåmans nyutkomna serieroman ”Misslyckat självmord i Mölndals bro” vaknar den drygt 20-åriga huvudpersonen, med samma namn som författaren, på psyket. Hon har precis försökt ta livet av sig, med hjälp av sömntabletter, kniv, rep och vodka. Hon har magpumpats.

Luttrade medpatienter och deras utbrott. Personalens hurtiga ”Upp och hoppa här ligger vi inte och drar oss”. Den finniga tjejen i rökrummet som säger att Linda tror att hon är något.

Det utlovade humorn finner jag möjligen i Lindas snarkande och av psykofarmaka uppsvällda rumskompis Ritva, besatt av tv-serien Glamour. För någon glamour är det, som ni förstår, inte tal om.

Linda själv vill bara hem och försöka igen. Med plastpåse om så krävs (ett förslag från den destruktiva väninnan Hanna).

Jämfört med andra svenska feministiska serietecknare hamnar Spåmans sårigt naivistiska rutor definitivt på fel sida rolighetsrepet. Man skrattar inte ihjäl sig direkt, åt de deprimerade tjejerna i sina fyrkantiga indieklänningar. Men det Spåman berättar bör berättas – inte minst med tanke på att antalet unga i gymnasieålder som behöver psykvård har tredubblats sedan mitten av nittiotalet medan platserna har minskat, som Sveriges Radios ”Det svenska psyket” berättade nyligen. Och att psykvårdsdebatten efter Anna Odells konstprojekt inte blev vad konstnären själv avsett.

Serieromanens sorgliga eftersmak gör med andra ord inte historien mindre relevant. Snarare tvärtom.