Senast Ann Heberlein skrevs in på dårhus var den 5 mars. Hon tilldelades en vit patientrock och buntades ihop med and­ra som fått samma bipolärdiagnos som hon: ett gäng ”Gökboet”-dårar av litterär klichétyp, sådana som ser den sanna verklighet vi ”normala” är för inmurade i normer för att kunna se.

Men nu var de alla en lögn. Det var i stället den friska Ann Heberlein som sa sanningen om den nakna kejsaren – teaterregissören Kia Berglund och hennes ”totalföreställning” ”Bli en dåre!” – i en stenhård DN-sågning av Teater Giljotins naiva påhitt att låta publiken vara låtsaspatienter bland några vilset utlevande skådisdårar i en psykmottagningskuliss.

I ”Ett gott liv” återkommer psykvårdsdebattören som tålmodigt försöker få både vänner och ovänner i kultur­eliten att förstå att psykisk sjukdom faktiskt inte är en social konstruktion. ”Inget är så postmodernt som en psykos: dekonstruktion, subjektsupplösning, gränslöshet, relativism, subjektivism draget till den absoluta slutpunkten”, skriver Ann Heberlein med ironisk förståelse för Lacans och Foucaults och hela deras fanklubb av sociologers och kulturjournalisters lockelse att se psykiskt diagnostiserade som ett slags heteronormativitetens fredlösa.

Men i genombrottsbestsellern ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, Ann Heberleins gränslöst självömkande och självutlämnande självmordsbok, vilken den nya boken är en direkt uppföljare till, uttryckte hon förakt för Foucault. Så skriver hon inte nu. Prosan här hinner både andas ut och in igen mellan raderna. Även om hon oupphörligen vidrör samma händelser som i sin förra populäressäistiska självbiografi, citerar samma filosofer och teologer, uttrycker samma bekräftelsebehov och familjekärlek, använder samma språkliga uttryck (Heberlein är till exempel fortfarande ofta ”plågsamt medveten”), så är hon eftertänksam i stället för hetsig, sammanhållet livsbejakande i stället för fragmentariskt förtvivlad. Förra boken vann på att våga vara ängslig, trivial och slarvig, ”Ett gott liv” vinner på att vara tillitsfull, klartänkt och noggrann.

Ann Heberlein skriver i självmotsägande men tydliga pendelrörelser. Först utgår hon från sig själv och solidariserar sig med filosofiska teorier som hon gärna lägger fram som empiriska fakta, sedan säger hon att man måste utgå från sig själv och inte kan veta något om någon annan, där­efter varnar hon för att tvinga på andra sina fördomar om dem därför att det är ett övergrepp att påverka männi­skors rätt till en egen självbild, och sedan påverkar hon själv självbilden hos alla hon skriver om och som må läsa det, varefter hon återigen varnar för att göra så, säger att hon inte vet något om någon annan, bara utgår från sig själv, och citerar filosofen eller teologen igen.

Hon skrev åt det hållet i ”Jag vill inte dö ...” också, men här är disharmonierna borta, självmotsägelserna är medvetna och komponerade. Pendelrörelsen är rytmisk.

Det är den friskförklarade Ann Heberleins rewrite av den sjuka.

Förra gången jagades man framåt i läsningen, nu lockas man. ”Ett gott liv” är rentav så intensivt intressant att eventuell sensationslystnad efter den detaljerade och redan alltför medie­hetsade historien om varför Ann Heberlein tvingades säga tack och hej till sin förre, hängivne förläggare Svante Weyler, sjunker undan långt innan man når dit i berättelsen.

För det finns verkligen en berättelse i ”Ett gott liv”, och om Ann Heberleins försonande feminism har drag av Nina Björk och Åsa Moberg (och är Maria Svelands motpol) så tangerar hennes livsberättelse – för det är den hon drar här – tyngden i Susanna Alakoskis och Åsa Linderborgs uppväxtskildringar.

Det börjar i arbetarklassens Svedala och Heberlein skriver så filmiskt om sin barndom, manar fram så skarpa dofter av tid och rum, att alla som växte upp i ett småhussamhälle på 1970- och 80-talen kan känna igen sig. Hon återanvänder ett stilistiskt grepp som jag älskade i ”Jag vill inte dö ...”, de där monumentala uppräkningarna som i den boken lät alla hennes faser i livet, alla hennes boenden, passera revy i bisatser medan hon satt i väntrummet på S:t Lars psykmottagning i Lund. Här får greppet storartad effekt i ett stycke som poetiserar Anns mamma under de där åren i Svenssonvillan, ett koncentrat av minnen och händelser hakade i varandra, och ”ibland när hon är arg på pappa tar hon bilen, den vita folkavagnen, den röda Mazdan, den silvergrå Toyotan, och kör sin väg”.

Sedan tas vi växelvis bakåt i släktledet och framåt mot nuet, vi möter fastern som får polio och tvångssteriliseras, farfadern som lämnar familjen för en flirt med bibliotekarien och bosätter sig tio minuter bort men bara träffar barnbarnet Ann en gång efter det, och farbrodern med boxnings­medaljerna som super och slåss tills han dör och barnet Ann får följa med sin pappa för att städa ur dödsboet som bara har en madrass på golvet.

Men samtidigt som Heberlein berättar plockar hon fram Don Cupitt och Gabriel García Márquez och teoretiserar om varför hon minns, och vad hon kanske inte minns, om mosaiken av valda och påtvingade minnen, och påpekar att ”när vi berättar för andra om oss själva berättar vi samtidigt för oss själva”. Det är här hon börjar skriva om att ”bygga lycka” och att selektivt minne inte är att förneka utan att befria framtiden från det förflutna. Hon skriver sig bort från ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.

Och så bygger hon lycka ur berättelsen om sig själv som snart 22 år gammal, gravid, i ett kyffe bakom Möllevångstorget med sin 20-årige kille och utdömd av alla – men de ska visa dem!

Hon bygger lycka ur berättelser om släktband och familjegener, om sociala mönster och klasskillnader, ur träffsäkra bilder av en materialistisk kulturmedelklass med lågkonjunktur bakom lyckade fasader där det ”grälas lågmält och sammanbitet i sovrummen med rutiga sängar”, ur skildringen av sig själv som både maktfullkomlig och maktlös mamma med dödsskräck och vånda för att bli sjuk igen.

Och inte minst bygger hon lycka genom att återberätta och besvärja beroendet hon kände av sin förläggare i Stockholm, han som upptäckte potentialen i självmordsboken men också exploaterade den, lovade att de skulle sluta turnera med självmords­intervjuerna när hon krävde det – men ändå fortsatte freakshowen i tre månader till.

Och den stora bedriften är hur Heberlein med bibehållet lugn lyckas bena ut alla sina känslokast under den här tiden, från det att hon gav förläggaren manuset, över det kaotiska försvinnandet kring recensions­dagen då hon hade flytt allt och tagit in på hotell i Köpenhamn för att ta livet av sig, och månaderna därefter när hon tack vare familjen klängde sig kvar och blev frisk och stark men förläggaren och tusentals välmenande brevskrivare tryckte ner hennes huvud under sjukdomens smutsiga vattenyta igen.

Men här finns en övertygelse som hjälper henne. Hon vill göra gott, ge mening åt både sig själv och andra. Så kan Ann Heberlein, ur allt det svåraste och mest komplexa och skrämmande, den här gången bygga lycka.

Eftersom Ann Heberlein medarbetar i Sydsvenskan recenseras hennes bok av Kjell Häglund, redaktionschef på Residence och kulturjournalist.