Ibland gör författare precis det man vill att de ska göra. Amanda Svenssons debut "Hey Dolly" häromåret var en av de mest upplivande debuter jag läst på länge – fylld av poetisk prosa, humor, drastiska svängningar mellan det banala och det storslagna. Och mitt i alltsammans; detta rastlösa, sköra identitetssökandet som för de flesta är en del av ungdomen, men för många av oss fortgår livet ut. Men jag önskade också att Amanda Svensson i nästa bok skulle ytterligare slipa sitt redan då skarpa verktyg – koncentrera sin berättelse ytterligare.

Det har hon gjort nu. "Välkommen till den här världen" är något så enkelt och samtidigt grandiost som en centrerad generationsroman, men en generationsroman som ingalunda bara kan läsas av den generation den skildrar. Hon bemästrar sin text bättre än i debuten. Hon drar på med mer svärta, berättelsen är mindre splittrad.

När jag säger "mindre splittrad" menar jag det i berättartekniskt hänseende. För ett visst mått av splittring är annars en av Amanda Svenssons främsta egenskaper som författare. Det är en splittrad tillvaro hon beskriver, minst sagt, och hennes figurer fladdrar som ljuslågor i en tillvaro där allt är flyktigt, ingenting är fast.

Möt 20-nåntingarna Greta, Simon och Claus. Greta, en vilsen astmasjuk Malmöbo, som tröttnat på sina hopplösa kollektivkompisar på Möllan och flyttar till Köpenhamn. Där träffar hon Simon, en ung grafisk formgivare med ett romantiskt sinne större än han kan bära. Kontakt uppstår, trevande kärlek också. Men Simon har också en betydligt mer destruktiv vän, Claus, som är svartsjuk på Greta och vill ha Simon för sig själv. I relationen mellan Simon och Claus anar vi också en klassproblematik.

Det är på gränsen mellan Malmö och Köpenhamn, mellan Sverige och Danmark som detta drama utspelas. Det är i hög grad en bok om relationerna mellan dessa två. Stockholm existerar inte, befriande (och faktiskt rätt ovanligt) nog. Samtidigt känner jag att jag som icke varande Skånebo kanske inte till fullo greppar just den dimensionen av romanen. Jag ser samma rastlösa sökande, samma flackande, samma konturlöshet i de här människornas tillvaro oavsett vilken sida av Sundet de befinner sig på. Vad jag däremot är helt säker på är att den här romanen aldrig skulle kunnat utspela sig i Stockholm. Vill man fånga essensen av vad skillnaden är mellan att vara ung i Stockholm och att vara det i Malmö är det här en bra roman att läsa.

Det som är romanens hjärta, dess ständigt pulserande blodomlopp, är just miljöskildringen. Dagens klubbande DJ-generation, pärlplattebarnen, har fått sin egen roman; alla de där vagt kreativa vilsna existenserna som ständigt tror att allt är bättre någon annanstans. I Köpenhamn, i Berlin, i New York, men som drabbas av samma leda och samma osäkerhet vart de än kommer. Det är inget nytt för den här generationen, unga människor har genom tiderna drivits av samma känslor och samma rastlöshet, men sällan har jag läst något som känns så oerhört samtida som den här romanen.

Gretas och Simons kärlekshistoria kommer också att dröja sig kvar länge, med alla sina nyanser och tvära kast. Romanens felande länk för mig är dessvärre den olycklige Claus. Han är tredje hjulet i Gretas och Simons relation, men han känns faktiskt lite också som den här berättelsens tredje hjul. Inte lika väl tecknad som de andra två, inte tillräckligt stort. Han behövs för triangeldynamiken, och kanske även för klassdimensionen. Men Amanda Svensson gör inte riktigt tillräckligt mycket av honom för att han ska klara konkurrensen med de andra två.

Slutligen vill jag än en gång betona att Amanda Svensson har ett språk som faktiskt påminner om mycket lite annat i samtidsprosan. Det är ett oavbrutet böjligt, känsligt och oförutsägbart språk som ofta tangerar ren poesi. Någon gång blir det lite för mycket, någon gång kanske lite pubertalt. Men på det stora hela är det en fullständig njutning att läsa någon som så till fullo har förstått och använt sig av språkets möjligheter.

Annina Rabe
frilansskribent och kritiker