Böcker om mammor – mestadels mammor som svikit på olika vis – har det som bekant utkommit många de senaste åren. Också kvinnohistorikern Yvonne Hirdman skildrar en mamma som varit otillräcklig i den meningen att hon inte haft tid för sina barn men det är ändå en mycket annorlunda mamma-bok redan av den anledningen att den, som undertiteln lyder, är ”en europeisk historia”, närmare bestämt en berättelse om människor vars liv i ovanligt hög grad präglats av 1900-talets världspolitiska turbulens.

Det är ingalunda heller bara sin mamma Hirdman skriver om. Hon börjar med morföräldrarna, den vackra schweiziskan Emilie som blir guvernant på ett baltiskt gods och träffar bokhandlaren Fritz, en sagoberättare och projektmakare som efterhand utvecklas till ett alltmer oroande element i berättelsen: han var – kanske – pedofil, han förgrep sig – kanske – på sina döttrar.

Den äldre dottern Charlotte som en dag skulle bli en svensk fru Hirdman föddes symboliskt nog 1906 strax efter den första ryska revolutionen och växte upp i Bukovina, ett hörn av det österriska imperiet som efter 1918 blev en del av Rumänien. Hennes senare liv blev minst sagt rörligt. I sitt första äktenskap, med en socialistiskt sinnad baltisk adelsman, greve Alexander Stenbock-Fermor, bodde hon i Weimarrepublikens Berlin, med sitt livs stora kärlek, den tyske kommunisten Heinrich Kurella, bodde hon i Stalins Moskva och innan hon kom till Sverige hann hon ytterligare vara kommunistisk spion i Köpenhamn.

Hirdman lyckas utomordentligt skickligt och pedagogiskt gestalta de stora historiska sammanhangen: första världskriget, mellankrigstiden, andra världskriget. Åskådligt och engagerande redogör hon också för sin egen krävande och envetet genomförda forskningsresa i arkiv och genom brev, dagböcker och andra dokument och om man som läsare ibland kan känna sig överväldigad och förvirrad av källornas mångfald och detaljrikedom så är det troligtvis bara för att Hirdman vill att man ska uppleva något av det hon själv upplevt.

Bokens egentliga huvudperson framträder emellertid mer som en person i en film: inte minst genom de många fotografierna blir man förtrogen med hennes utseende och hennes kroppsspråk, hon är vacker, elegant, förförisk, gränslöst vital, rastlös, kedjerökande, men hennes personlighet, vad som egentligen drev henne, kommer boken inte åt. Man kan undra om hon överhuvudtaget valde sin väg eller om hon snarare drev med händelsernas ström. Man måste också undra över hennes tre aborter, en av dem uppenbarligen mycket sen.

Den av bokens personer som för mig personligen blev mest påtaglig och berörande var Kurella, den blonde, intellektuelle, i grunden veke idealisten som under Stalins terror tvingades förråda sina vänner och göra absurda bekännelser innan han slutligen arkebuserades, bara 32 år gammal.

Berörande blev också Emilies hårt prövade kvinnoliv: bland annat fick hon under första världskriget under ytterst knappa förhållanden hålla bastionerna på hemmafronten medan Fritz var vid fronten och ryssarna marscherade fram och åter.

Yvonne Hirdman tecknar inte bara ett porträtt av en mamma, hon skriver återigen kvinnohistoria, hon skisserar upp sin privata kvinnolinje, och försoning med sin mamma når hon genom att plötsligt minnas mammans uppskattande ord: ”Du är lika som din mormor.”