”Jag är inte moralist” säger Imre Kertész i sin ”Dossier K – en
självbiografi”. Moralistens väg leder raka vägen till massrörelserna,
moralisten tror att det kan finnas en rättvis diktatur utan dödsläger, där
alla är förpliktigade att vara lyckliga, blir hans slutsats.
Ändå är det som en desillusionerad moralist som Kertész framtonar, en man som
är obönhörlig inte minst mot sig själv och sina minnen, där varje handling
och varje ord ser ut att ha vägts på en guldvåg. Det var säkert detta drag
som fick honom att förkasta den intervjubok som vännen och redaktören Zoltan
Haffner färdigställde med utskrifter efter drygt två års bandade samtal från
2002 till 2005.
När Kertész satte sig att läsa luntan blev hans reaktion att genast skriva
en ny bok, sin självbiografi. Men intervjuformen behöll han, delade upp sitt
jag i en frågare som är icke-jude och kristen, och i en judisk svarare som
bär Kertész erfarenheter. Genom denna sokratiska dialogform förlöses
självbiografin, som Kertész gärna ser som en roman.
Under den kommunistiska diktaturen försörjde sig Kertész som
komediförfattare medan det verkliga författarskapet tilldrog sig som en
motståndsrörelse i hemlighet. Författarskapet har i hög grad behållit detta
drag av bortvänt projekt, det enda ställe där Kertész tillåtits definiera
sig själv. Nazismen definierade honom som jude och ville därför döda honom,
den kommunistiska diktaturen i Ungern definierade honom som intellektuell
och ville därför tysta honom.
Målet för hans författarskap har aldrig varit att berätta hur ”det var”,
utan hur han gjordes till den han blev av historiens krafter.
Spänningen i boken kommer sig inte minst av en närmast motsträvig kamp att
möta bokens frågor, även om det nu är Kertész själv som ställer dem. All
erinring riskerar att med facit i hand bli en sorts förfalskning,
överlevnadssaga eller anekdotiskt kitsch när framgången är ett faktum. Att
återskapa dåtidens ovisshet, tvång och fasor blir också denna självbiografis
uppgift.
”Dossier K” uppehåller sig länge vid skillnaden mellan fiktion och
självbiografi, och Kertész förbehåller sig rätten att kalla ”Mannen utan
öde” för en roman, trots att alla ingående element äger dokumentär sanning.
Endast så kunde han vara fri att skriva, att låta sin historia uppstå ur
språkliga och konstnärliga skäl. Att skapa ”lägerlitteratur” eller
”holocaustlitteratur” var aldrig hans mening. Genom att betrakta sina
erfarenheter som stoff för sin konst kunde dessa förvandlas. ”Ty skriva kan
man bara av energins överflöd, alltså av glädje; skrivandet är – det har jag
inte hittat på – stegrat liv”, skriver Kertész.
Texten hettar till när Kertész argumenterar mot Adornos berömda ord att det
är barbari att skriva poesi efter Auschwitz. I själva verket är det en
central uppgift för dikten att skildra 1900-talets största trauma, ett
trauma som Kertész menar är universellt.
Trots att ”Dossier K” rymmer personliga minnen från barndom, Auschwitz och
Buchenwald blir detta inte bokens egentliga tema – utan snarare hållningen
till det personliga minnet och historien. Författarskapet kan därigenom inte
skiljas från det egna livet, för författarskapet innehåller just denna kamp.
När Kertész skriver ”Jag betraktar mitt liv som stoff för mina romaner” blir
det paradoxalt nog raka motsatsen till den privatisering och bekännelsevåg
som tagit stort utrymme inte minst i svensk skönlitteratur.
Ändå ger ”Dossier K” givetvis en konkret bild av Imre Kertész uppväxt och
liv, av 1900-talets europeiska historia, och av den bildningsväg som löpte
över Kant och Schopenhauer till författare som Thomas Mann och Albert Camus.
Kertész framstår som en intellektuell, som aldrig kan nöja sig med någon
lättköpt formulering av tankelättja eller sentimentalitet.
”Dossier K” är en läsning som med all kraft avvisar nostalgin, och när
författaren hävdar att han står på glädjens sida är det glädjen att kunna
omvandla sina erfarenheter till litteratur med distansens pregnans. Endast
vid skildringarna av den vackra modern – hon som iklädd judestjärna fick en
hel spårvagn att resa sig – glimtar det till av något som liknar lättsinne.
Annars får Imre Kertész ”Dossier K” får mig att tänka på Ibsens ord: Att
skriva är att hålla domedag över sig själv.
Även om Kertész således inte vill kalla sig för moralist utstrålar texten
från varje sida självständiga ställningstaganden och försök att med skärpa
närma sig sanningen. Kanske är detta ytterst fråga om självaktning. Ty utan
självaktning hotar självmordet och Kertész bok är en stolt skrift om behovet
att leva med bibehållen självaktning både under nazismens utplåningsideologi
och under kommunismens tankeförtryck.
Enbart för att ta del av denna form av integritet är ”Dossier K” värd att
begrunda – och beundra. Ervin Rosenberg återger på kärv svenska Kertész
välgörande brist på flyhänta formuleringar.
EVA STRÖM
författare och läkare