Människans plikt är att vara lycklig

Boken.

Imre Kertész: Den engelska flaggan (Az angol lobogó, 1991).

Övers Ervin Rosenberg.

Weyler.

”En sträng lycka.” Så kallade Thomas Mann – om jag minns rätt – Mozarts ”Figaros bröllop”. Men det kunde också ha sagts om Imre Kertész hela författarskap. ”Det är en plikt att vara lycklig”, sa Kertész i en intervju när han fick Nobelpriset 2002.

Människans öde – att exempelvis vara jude under Förintelsen – är absurt och därför måste hon värdesätta livet och se sig själv som lycklig. Författaren, menade Kertész, uppnår denna lycka genom att fästa sina erfarenheter i ord.

Den stränga lyckan är överallt närvarande i ”Den engelska flaggan”, en kort berättelse som Kertész gav ut redan 1991 och som först nu kommer ut på Weylers förlag i utmärkt svensk översättning av Ervin Rosenberg.

Lite tillspetsat kan man säga att det handlar om en historia som inte låter sig berättas men som – genom litteraturens mirakel – till slut ändå blir berättad.

Imre Kertész – eller snarare hans alter ego, en plågad, rastlös man, märkt av den våldsamma ungerska historien – blir på sin födelsedag ombedd av sina vänner att berätta historien om den engelska flaggan.

Berättaren inser strax att det är omöjligt eftersom han då måste berätta hela sitt liv, alla böcker han läst, all musik han hört, alla händelser han varit med om mellan de båda katastroferna, det vill säga Röda arméns ockupation av Ungern 1948 och de sovjetiska truppernas inmarsch efter revolten 1956.

När till slut historien om den engelska flaggan berättas på ett par rader mot slutet av boken är det som om ett fönster öppnades och frisk luft strömmade in.

Mitt under invasionen 1956, bland de förhatliga ryska tanksen, kommer en jeep draperad med den engelska flaggan körande i vansinnig fart på väg till flygplatsen och en behandskad hand sträcks ut och vinkar åt den applåderande folkmassan.

Det är allt. Ett kort ögonblick har friheten hägrat innan alla möjligheter stängs. Det finns kanske ingen frihet och kommer aldrig att finnas. Det är vägen dit som räknas, alla dessa dyrköpta erfarenheter berättaren gör, om förföljelser och förtryck, om livets och berättandets villkor.

Så här oemotsägligt uttrycks det hos Kertész: ”Och detta visar tydligt den järnridå som befinner sig mellan berättandet och livet, järnridån som befinner sig mellan berättaren och hans publik, järnridån som befinner sig mellan människa och människa, och slutligen den ogenomträngliga järnridå som befinner sig mellan männi­skan och henne själv, mellan människan och hennes eget liv.”

Att historien om den engelska flaggan till slut låter sig berättas kan läsas som en hyllning till litteraturen och till sist till själva livet. ”Jag har fötts och kommit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen”, är en mening som ljuder som en trotsig uppfordran berättelsen igenom.

”Den engelska flaggan” känns som en oerhört angelägen bok. Den har ett allvar och en kompromisslöshet som kan verka utmanande i en tid när litteraturen blir alltmer lättviktig. Samtidigt finns skrattet här, Mozarts befriande skratt. I varje rad av sin lilla bok uppfyller Imre Kertész plikten att vara lycklig.