På väggen vid mitt skrivbord hänger en kalender vars samtliga foton
föreställer författaren och dramatikern Thomas Bernhard. Ganska taffliga
bilder, från byliv, porträtt, författaren placerad i olika stolar, sovande i
hängmatta. Kalendern är från 2006. Det gör inget. Den kommer att få hänga
kvar i många år.
Att det gjorts en Bernhard-kalender sjutton år efter hans död säger något om
hans betydelse i Österrike. Hemlandet, som han gjorde karriär på att i verk
efter verk vräka ut sin vämjelse inför. Allt det som han såg sig stå
utanför. Eller över. Han skrev med glödande svärta om Wiens kultursocietet,
häcklade etablissemanget och landets dubbelmoral när det gäller dess
nazistiska förflutna. Flera av såväl hans böcker som pjäser väckte skandaler
upp till regeringsnivå. Samtidigt kom Bernhard själv med tiden att bli en
institution som tillfrågades i moraliska frågor.
Bernhard befann sig ofta på resande fot, helst runt Medelhavet. I Wien bodde
han hos sin ”livsmänniska”, en 36 år äldre kvinna. För sina inkomster köpte
han bondgårdar runt om i Österrike som han omsorgsfullt renoverade och
återskapade med fullt utrustade kök i originalskick som på ett
hembygdsmuseum. Men han åt alla måltider på lokal.
Ja, det har getts ut fotoböcker med hans hus också.
Hur mycket han än reste gjorde han sig inte hemmastadd någonstans, lärde sig
inte behärska något annat språk, för han ville inte påverkas av någon annan
kultur. Känslorna för Österrike bestod av lika mycket kärlek som hat.
Inte mycket är känt om denne motsägelsefulle, hemlighetsfulle författare
trots att han ständigt är närvarande med sitt ”jag” i romanerna. Inte ens
vilken dag han föddes på i februari 1931 är säkert. Förmodligen är detta
undflyende drag anledningen till att det ännu inte skrivits en ordentlig
biografi över honom. Intresset för Bernhard har nämligen inte avtagit.
Häromåret utgavs samtliga hans böcker, ett trettiotal, på nytt i Tyskland.
Han är en av de absolut bästa av dem som borde ha fått Nobelpriset.
”Skogshuggning” från 1984 är del två i en triptyk om konsten, flankerad av
”Undergångaren”, utgiven på svenska för tre år sedan, och den ännu
oöversatta ”Alte Meister”.
Den anonyme berättaren återger en ”konstnärlig kvällsmåltid” hos ett par i
Wiens inre kulturkrets, han kompositör, alkoholiserad ”webernepigon”, hon
bedagad sångerska. Inbjudna är också några andra författare och en
skådespelare vid Burgtheater som de får invänta, han har en föreställning,
”Vildanden”, och middagen kommer på bordet först klockan ett på natten. Det
ger berättaren gott om tid till reflektioner och tankar kring de närvarande,
och att ångra att han tackat ja.
Romanen åtalades för ärekränkning när den kom ut och var under ett halvårs
tid förbjuden i Österrike. Bernhard kontrade med att ingen av hans böcker
fick säljas i landet. På samma obstinata vis som han i sitt testamente skrev
att inget av hans verk fick tryckas eller spelas i Österrike efter hans död;
han ville inte ha med landet att göra.
Förebilder till paret var gamla vänner som tagit hand om Bernhard när han
var ung och hjälpt honom att få teaterstycken uppsatta på landsorten. Nu
desavoueras de. Gång på gång. Likadant med de övriga i sällskapet. Romanens
berättare har en gång haft förhållanden med dem, utnyttjat dem, låtit sig
undervisas av dem, i teater, musik, litteratur. Nu har han vänt dem ryggen.
Deras småborgerlighet och deras författarskap fyller honom med avsmak.
Väntan på burgskådespelaren ger berättaren tillfälle att i lustfyllda
kaskader ösa galla över Burgtheater, dess fantasilösa repertoar och
talanglösa skådespelare. Det fanns en anledning: Bernhard hade året innan
nekats tjänsten som direktör för teatern.
Naturligtvis lästes boken som en nyckelroman och det spekulerades i vilka de
övriga vid den ”konstnärliga kvällsmåltiden” var. För läsare i dag spelar
det ingen roll; romanen lever på sina egna kvaliteter.
Avskyn är motorn, avskyn driver på berättaren, frenetiskt hamrar han in sina
anklagelser, också mot sig själv, för en gångs skull går det att ana ett
stråk av självförakt hos Bernhards berättare, över att han inlåtit sig med
de här människorna och utnyttjat dem.
Bernhard skrev inte berättelser i traditionell mening. Handlingen förs
knappt framåt. Bernhard borrar där han står, eller rättare där berättaren
sitter i rummet intill och betraktar middagsgästerna, med tillägg,
upprepningar, omtagningar, uppbruten kronologi, i en närmast manisk monolog.
Man sugs in i texten och hålls kvar där, det är omöjligt att lägga ifrån sig
boken, och genast den är slut vill man börja om.
Men ”Skogshuggning” är ingen entydigt svart bok. Hatet och borrandet föder
också komik, tack vare Bernhards satiriska formuleringskonst. Och den har
till svenska förts över intakt i Jan Erik Bornlids eminenta översättning.
Bornlids tolkningar av Bernhard är över huvud taget av det slaget att man
inte reflekterar över att det är översatt text.
Så här kan det låta om två av författarna:
”Schrecker liksom Billroth, liksom Schreckers livskamrat förkroppsligar i
dag ett slags epigoniskt skenintellektuell pladderlitteratur, som alltid
varit mig förhatlig och som älskas av lektorer, som ständigt briljerande och
fanatiskt modebetonade fastnat i sin litteraturvetenskapliga pubertet och
ivrigt subventioneras av de senila byråkraterna på kulturministeriet vid
Minoritenplatz.”
Som oftast hos Bernhard cirklar han kring döden och självmordet, denna gång
i form av en vän till de församlade som begått självmord och som de begravt
tidigare under dagen.
Hon, en gång skådespelarutbildad, gick under i närheten av sin makes
genialitet, tapisseristen som hon stöttade till världsberömmelse. Hon hängde
sig i föräldrahemmet på landet. En parallell till pianisten Wertheimer i
”Undergångaren” som hängde sig utanför systerns byhus, förkrossad över att
han aldrig skulle nå upp till vännen Glenn Goulds virtuositet.
Bernhard växte upp tillsammans med modern och morföräldrarna på landet i
Österrike och tyska Oberbayern, innan han som tonåring sattes på ett
nationalsocialistiskt internat i Salzburg. Särskilt morfadern, författare,
var viktig för honom. Sin far träffade han aldrig.
När Bernhard var arton år lades han lungsjuk in på sanatorium. Samma år dog
morfadern. Året därefter modern. Bernhard flydde då, dödssjuk, från
sanatoriet till Wien, där han började studera musik och teater.
Staden och landet. Kultur och natur. Klassiska motsättningar. Bernhard drogs
till Wiens utbud av musik, teater och kaféerna där han tillbringade timmar
med att läsa tidningar, men avskydde stadens förkonstling och kotterier, som
stod i motsats till landsortens ”naturlighet”, där han gick klädd i
lederhosen och jancker. Landsbygdens timmerskog i stället för Kultur-Wiens
skogshuggning.
På kalenderbilderna från bylivet ser man Thomas Bernhard skratta. Nej,
kanske inte skratta, men le.
TORBJÖRN FLYGT
författare