I Beate Grimsruds nya roman finns ett lockigt och oregerligt flickbarn som vet något hon inte kan tala om. Hon heter Eli och är en historieberättare och fotbollsbegåvning med ett hjärta som tillhör en fighter. Samtidigt bär hon på en dunkel inre oro som gör henne till sängvätare, och vid sju års ålder tycker hon sig under uppförandet av en skolpjäs plötsligt delas i två.

Den ena av dem är en inre vän som kallar sig Espen Askeladd. Han gråter i hennes öra varje gång hon sätter på badvattnet. Och under decennierna som följer kommer det till Espens pojkröst att fogas flera i Elis inre. Erik, Emil, prins Eugen. Alltmer tvingande röster som får henne att förvandlas till en haschrökande och supande tonåring och senare en välkänd patient inom psykiatrin. I tjugoårsåldern flyttar hon från hemlandet Norge till Sverige och börjar en skrivarskola. Där börjar den författarkarriär som i Elis liv hela tiden kommer att utspela sig parallellt med hennes många sjukhusvistelser och psykoser.

”En dåre fri” struktureras i två löpande tidsplan, ett där en författare försöker överleva en vardag fylld av vanföreställningar och ångest i sitt hem i Stockholm med hjälp av en kognitiv terapeut. Väggar som rasar, pojkröster som dikterar hennes handlingar, självmordstankar, utebliven sömn och tung psykofarmaka. Det andra utgörs av en samling interfolierande stycken som beskriver en flickas barndom och senare väg till skrivandet.

Grimsruds roman formar sig på detta sätt till lika delar uppväxtskildring och memoar, självbiografi och bildningsroman. Men den går också att läsa som ett skönlitterärt inlägg i psykiatridebatten. I stora delar ger den nämligen en mycket inträngande bild av psykosen och den svenska tvångsvården upplevd inifrån. Och det med en ömsint generositet och humor som kan te sig ofattbar i förhållande till den ibland fullkomligt outhärdliga existentiella ensamhet som Grimsrud fångar i gestaltningen av sjukdomen. ”En dåre fri” gör just detta med sin läsare, skapar identifikation genom att hävda mänskligheten i galenskapen.

Ett Erik Lindegren-citat turneras: ”Verklighet störtad. Utan verklighet född.” I romanen kommunicerar det hur vi alla i någon mån är inneslutna i vår egen verklighet, ensamma dårar som endast i korta ögonblick tycker oss överskrida den, ofta genom utsträckandet till den andra.

Hos Grimsrud utgör litteraturen just ett sådant utsträckande. För Eli blir skrivandet hennes räddande kraft, det band som hela tiden drar henne tillbaka ur den själsliga isoleringen och fäster henne vid en annan, gemensam verklighet som pågår där utanför.

”En dåre fri” skildrar denna pendling mellan världar, denna mänskliga gränsposition, som lika delar fängelse och frihet. Och den gör det på precis den vackra och visionära prosa som har blivit Beate Grimsruds kännemärke.

Hanna Nordenhök
poet och litteraturkritiker