VIKTOR JOHANSSON. El Perro Del Mar är spanska och betyder ”hunden från havet”. Det är också ett alias för artisten Sarah Assbring, som 2009 släppte en av årets bästa skivor, ”Love is Not Pop”.

Jag tänkte inte på det då, men hennes oroligt vemodiga sånger framkallade samma känslokombination av sorg och tröst som när jag läste Viktor Johanssons första debut ”Kapslar” två år tidigare.

Efter romanexperimentet ”Eterneller” från 2008 är han nu tillbaka med en ny diktsamling, ”Game Over”. Och det är först när han i diktsviten ”Flyttfågeln” skriver mig på näsan som jag kopplar det artistiska släktskapet:

Kompassnålen förvirrad och ristar i handleden.

Att åka på solsemester som att ta sitt liv.

Se en hund tassa upp ur havet

och plötsligt veta vad man ska heta,

veta att man ska ha världens ledsnaste röst,

och att det är bra så.

Strofen är inte bara en ensam kollegial blinkning. Den är också ett bra exempel på hur Viktor Johansson jobbar. ”Game Over” är ett intertextuellt disco med referenser till The Knife, animeregissören Hayao Miyazaki och The Streets; Turtles förstärker bilden av vuxenblivandet som en ångestladdad mutation, och alluderingar på ”Blade Runner” matchar en tydlig utanförskapstematik som genomsyrar hela boken.

Och så titeln, som förvarnar om de postapokalyptiska stämningar som Johansson gärna laborerar med, men som också signalerar generationsskildring. Ta bara formuleringen ”jag blåser andan i kassetten enligt vår gamla ritual”. Det är en fantastisk scen som rymmer många konnotationer, åtminstone för 80-talister uppvuxna med Nintendo.

”Kapslar” belönades med Borås Tidnings debutantpris och Viktor Johansson hyllades för sitt sätt att uppfinna nya språkliga bilder i ett poesiklimat som dödförklarat metaforen. ”Game Over” viker inte från den banan.

Bokens tre delar inleds var och en med en kör som vagt tycks tematisera de episkt anlagda diktsviter som sedan följer. Återbesök i barndom varvas med attacker mot sociala orättvisor. Berättarrösterna är fler än en, men alla har de det gemensamt att de står vid sidan av eller delar en förlust. Och precis som i ”Kapslar” finns här, om än mindre framträdande, antydningar om sjukdom, tunn luft och ett astmatiskt kippande efter andan som förstärker den vemodigt sköra tonen och till och med får samlingens mest gammalmodernistiskt mässande delar att framstå som bräckliga.

Språket genomsyras av en ömsint innerlighet. Men Viktor Johanssons kärlek till poesin – eller hellre: Poesin – är också hans svaghet. Bilderna blir otydliga och ansträngda, och till slut längtar jag efter i alla fall en rak utsaga om människans belägenhet som inte tar omvägen via en metafor.

Men samma kärlek gör det också lätt att förlåta. Och även om det är med viss möda håller Viktor Johansson balansen, någonstans på den där tunna gränsen mellan sorg och tröst.

Arvid Jurjaks
frilansjournalist