Anne Charlotte Leffler, Alfhild Agrell och Ernst Ahlgren (pseudonym för Victoria Benedictsson). De kända kvinnliga författarna och dramatikerna på 1880-talet är i ropet just nu. De levde nämligen i en tid när problem sattes under debatt, realismen var på modet och könsrollerna ifrågasattes livligt, i mångt och mycket en tid som liknar vår.

De två förstnämnda har plockats fram ur glömskan, den sistnämnda åtnjuter ett evigt intresse, åtminstone för forskare: nyligen kom Birgitta Holms biografi Victoria Benedictsson.

En hädisk fråga ställer jag mig: Hur hade intresset kring hennes liv och författarskap sett ut ifall hon inte varit vacker och suicidal?

Mytologiseringen kring Victoria Benedictssons person påminner om den legend som spunnits kring Marilyn Monroe. Elsa Wohlfart Larssons suveräna omslag visar i ett rutsystem Benedictssons porträtt målat i åtta varianter à la Warhol. Mytbildning drabbar naturligtvis även för tidigt döda män, exempelvis Stig Dagerman, med den skillnaden att han dessutom fick åtnjuta epitetet författargeni. Kvinnor blir som bekant oftare reducerade till enbart ”tragiskt livsöde”. I Victoria Benedictssons fall var hon fysiskt sjuk, ekonomiskt utblottad och psykiskt utsatt i en uppslitande passionshistoria med den mäktige danske litteraturkritikern Georg Brandes.

Lisbeth Larsson – genusinriktad professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet – har läst samtliga biografier över Victoria Benedictsson och kritiken över hennes verk och visar hur författarens självmördade kropp fungerat som ett kärl i vilket forskare och skribenter genom tiderna fyllt just sin cocktail av modeteorier om varför hon begår självmord. Ytterst få har skrivit om det hon såg som det viktigaste i livet: ”Sanning och arbete” var hennes valspråk. När hon dog fyra år efter debuten, hade hon hunnit skriva två romaner, två novellsamlingar och två dramer, det ena tillsammans med Axel Lundegård.

Larssons visar dessutom hur bilden av författaren skiftar beroende på vilket kön skribenten har. Män gör henne antingen till ett viljelöst offer eller till en ”kobra” (Fredrik Böök), medan kvinnor tenderar att beskriva henne som ett offer för patriarkatet.

Just här uppstår en paradox: för att visa hur forskare och författare fastnat vid hennes döda kropp, tvingas Lisbeth Larsson upprepa den slitna dramaturgin, nämligen att ta avstamp från urscenen: kvinnan med den avskurna halsen på hotell Leopold i Köpenhamn 1888.

Bäst och mest sensationella är avsnitten som beskriver hur vännen och författarkollegan Axel Lundegård förvanskar och profiterar på den litterära kvarlåtenskapen. I ett avskedsbrev gav hon honom ansvaret att förvalta författarskapet vilket han gjorde med besked. Utfattig passade han på att begära fantasiarvoden för postuma texter, samlade skrifter och nyutgåvor med hot om att annars gå till andra förlag med sin skatt. Att Lundegård färdigställde manus för att ge ut postumt är bekant, men att flera av dem till större delen är skrivna av honom själv är nytt. Det ironiska är att de som publicerades efter hennes död – novellen ”Ur mörkret”, ”Stora boken” och ”Den bergtagna” nämns av kritiker som hennes intressantaste.

Lisbeth Larsson utgår från originalen, Benedictsson handskrifter, och synar bland annat ”Ur mörkret”, om pappas flicka som uppfostras som pojke och under en ritt för första gången blir medveten om sitt köns underläge. Fadern konstaterar hånfullt: ”Du är rädd?” När Larsson visar exakt vilka meningar, ja hela stycken, Lundegård skrivit till och hur han klåfingrigt ändrat hennes formuleringar blir det en thriller. Så rytmisk, så återhållet elegant hon är, medan han är övertydlig, adjektivrik, pepprad med utropstecken. Vilken avsevärd skillnad det är när hon skriver om skammen i detta att ”icke vara man” medan han skriver: ”Att jag är kvinna har varit mitt livs förbannelse.”

Lundegårds ”En självbiografi ur bref och anteckningar” samt den egna romanen Elsa Finne, vars intrig följer Benedictssons passionshistoria, förstärkte myten om ”den dödsdömda” vilket naturligtvis gjorde författarskapet än mer uppseendeväckande. Benedictssons styvdotter som först uppskattade Lundegårds flitiga arbete, upprördes av den ”obarmhärtiga blottläggelsen” av styvmoderns liv.

Lisbeth Larssons håller sig strikt till dokumenten, här finns ytterst lite av egna reflektioner kring fenomenet Benedictsson vilket jag saknar här och var, men förstår att hon inte vill falla i fällan att bli ännu en forskare som ”använder” Benedictsson för att profilera sig själv. Det är på gott och ont. Boken blir i sitt upplägg riktad till specialintresserade, här finns inget bildmaterial och inget personregister. Det vore exempelvis spännande om hon pekat på de stycken där Lundegård faktiskt har förbättrat väninnans text. Själva ridscenen i Ur mörkret dramatiserar han, vilket förstärker utsattheten och faderns förakt.

Axel Lundgårds skamlösa hantering av Victoria Benedictssons författarskap har trots allt lett till att hennes namn bankats in i litteraturhistorien. Och historien skrivs ständigt om, till slut kanske den döda kroppen på hotellet bara nämns i en bisats.