David Jonstad har skrivit en bok som ska visa vägen ur klimatkrisen. Pernilla
Ouis känner igen argumentationen och undrar om lösningen trots allt inte är
psykologisk.
Jag har läst det förut, i mina tidiga ungdomsår, för drygt trettio år sedan.
Då var det kärnkraftsomröstningen som stod för dörren och energilitteratur
producerades i stor mängd för att övertyga väljarna. Böckerna som Linje 3
utgav hade ett tydligt upplägg: en domedagspredikan, terrawattexercis och
en presentation av ett lyckligt, utopiskt lågenergisamhälle. Det var nästan
som om böckerna följde en mall, en mall som David Jonstad verkar ha följt
till fullo i sin bok om klimatkrisen.
Jag vill inte raljera eller ironisera. Miljörörelsen har format min världsbild
och klimathotet är nog så allvarligt och kommer att drabba dem som har det
sämst. Problemet med jordens naturresurser är inte att de kommer att ta slut
snart, utan tvärtom – att de räcker för länge. Jordens förmåga till att ta
emot all den miljöförstöring som resursanvändningen alstrar kommer att
överskridas med råge långt innan exempelvis både kolet och oljan är slut.
Användningen av dessa bränslen måste upphöra å det snaraste. Basta.
Jag håller med Jonstad när han i motsats till Al Gore hävdar att klimatfrågan
är en politisk, snarare än en moralisk, fråga. Jag skulle önska att våra
politiker exempelvis kunde ordna så att det bara fanns ekologisk
närproducerad mat i butikerna, att vi hade en fullt utbyggd kollektivtrafik,
att globala miljöförhandlingar var rättvisa och kraftfulla – hellre det än
att vi medborgare ska få dåligt samvete varje gång vi gör fel val. Jag
skulle helt enkelt vilja ha ett samhälle där det inte fanns utrymme för
miljöovänliga val alls. Det demokratiska dilemmat är att erfarenheten visar
att sådana politiker inte blir valda av folket.
Jonstads politiska lösning på klimathotet är en individuellt baserad
koldioxidransonering, som han faktiskt tydligast förklarar i slutet av boken
genom olika frågor och svar. Jag tror på idén i teorin, men tyvärr är den
fullständigt hopplös i praktiken och politiskt helt död. Den kommer att
skapa ett planerings- och övervakningssamhälle, en lukrativ svart marknad
med utsläppskvoter där de som har det sämst, som vanligt, kommer att vara
förlorarna. Och kommer ransoneringen innebära någonting annat än att takten
på fossilbränsleanvändningen minskar? Det kanske är irrelevant för jordens
hälsa om återstående fossila bränslen förbrukas inom trettio eller säg,
sextio år.
Den politiska lösning vi har i Sverige är att skapa ett slags jämlikhet och
styra människors handlande med skatter och avgifter, men också genom att ge
bidrag till dem som är mest utsatta. Om ”grön skatteväxling” som påbörjades
i början av 1990-talet hade haft ett större politiskt stöd och varit
betydligt kraftfullare, hade kanske något av klimatmålen kunnat uppnås. Jag
är tråkig nog att tro att detta är ett av de mest realistiska politiska
alternativen.
Det är nästan rörande att läsa om det lyckliga, hälsosamma och meningsfulla
samhälle vi skulle få om vi började leva klimatsmart, enligt Jonstad. Precis
så tänkte vi ju i kärnkraftsdebatten. Men återigen regerar realisten i mig;
vi människor är sådana individualister att vi knappt kan offra en
eftermiddag för att i gemenskap rensa vår egen bostadsrättsförenings
rabatter. Det är klimatkrisen, jämförbar med krisen under andra
världskriget, som kommer att tvinga oss till ett mer osjälviskt handlande,
menar Jonstad. Och vi kommer att må så bra av att leva mindre bekvämt! Jag
hoppas han har rätt.
Jonstad menar att i det fossilfria Sverige kommer konsumtionskulturen vara död
och att ekonomins ”mål numer är att försöka hushålla med resurserna snarare
än att förbruka dem”. Det låter lovvärt, men hur skulle det gå till? Vilken
politik krävs för en ekonomi som drivs av något annat än tillväxt och vinst,
och som är konsumtionsdriven och därmed också resursförbrukande? Inte ens
under fjolårets ekonomiska kris höjdes röster för att sätta andra spelregler
för kapitalismen, trots dess förödande följder och trots att det var pappa
Staten som i slutändan fick betala kalaset för att kapitalismen skulle kunna
leva vidare som om ingenting hänt.
I slutändan måste jag konstatera att klimatkrisen inte verkar kunna lösas
politiskt. I praktiken förblir den i huvudsak moralisk och upp till den
enskilda medborgarens goda vilja. Det är hoppfullt att läsa i Jonstads bok
om Carbon Rationing Action Group, grupper som frivilligt ransonerar sina
koldioxidutsläpp. Jag hoppas också att ”guerilla gardening”-rörelsen, som
odlar mat på outnyttjade ytor i städerna, sprider sig i Sverige.
Fast kanske är klimatkrisens lösning varken politisk eller moralisk, utan
psykologisk? Varför orkar vi inte ändra på vår livsstil trots att vi är
införstådda med en förestående kris? För att uttrycka sig med Paulus
bibliska ord: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag
inte vill, det gör jag.” Jag tror inte Jonstads bok ger en lösning till
detta grundläggande djupt mänskliga dilemma.
Pernilla Ouis, fil dr i humanekologi, biträdande lektor Malmö högskola