Vilka konsekvenser skulle odödligheten få, för människan och för samhället?

Litteraturen kan ibland belysa verkligheten genom att styra in på ett av dess sidospår, och en av dem som har ägnat sig åt alternativ historieskrivning och osannolika förlopp skildrade med logisk obönhörlighet är den portugisiske författaren och Nobelpristagaren José Saramago. I hans nya roman händer något otroligt vid tolvslaget på nyårsafton i ett icke namngivet land. Människorna har blivit odödliga. Folk fortsätter att åldras, att råka ut för olyckor och att drabbas av sjukdomar – men de dör inte längre.

Till en början firar man det eviga livets ankomst. I patriotisk iver hänger folk ut landets flaggor från sina balkonger för att fira den nya odödligheten. Men snart hopar sig problemen. Begravningsbyråerna står inför en ekonomisk kollaps. Sjukhusen fylls i oroande takt med obotligt sjuka människor som varken kommer att bli friska eller dö. Den katolska kyrkan hamnar i kris – själva religionens idé utgår ju ifrån att människans tid på jorden är ändlig. När kyrkorna börjar hålla bönestunder för dödens återkomst, då märker man att den antikatolske Saramago är på bästa stridshumör.

En dag får chefen för landets statliga television ett handskrivet brev i ett violett kuvert som förändrar situationen. När han får se innehållet kallas landets ledning till krismöte. Det är ingen mindre än döden själv som har skrivit till människorna. Den deklarerar att den från och med midnatt kommer att börja skörda liv igen. Gatorna fylls av gråtande och förvirrade människor som inte vet vad de ska ta sig till. De sjuka och de döende får under dagarna som följer var sitt brev från döden.

Så långt i romanen har Saramago behandlat dödens politiska och samhälleliga aspekter, snarare än dess personliga och existentiella. Även om idén är god har utförandet varit trevande och omständligt, långt från de berättarmässiga höjdpunkterna i romaner som ”Baltasar och Blimunda” och ”Historien om Lissabons belägring”.

Men i romanens sista del ändras perspektivet och blicken vänds mot ett specifikt drama mellan döden och en av dess utvalda. Först nu skärps romanen på allvar. Det börjar med att döden – som sitter i sitt kalla rum fullt av arkivskåp – råkar ut för något som aldrig tidigare hänt: ett av breven han skrivit returneras. Det är adresserat till en cellist som bor ensam med sin hund, men har av någon anledning inte kunnat levereras. I sina försök att överlämna brevet till mannen antar döden till slut en kvinnas gestalt. Ett uppslaget nothäfte med ett stycke av Bach komplicerar dock saker och ting.

Det som José Saramago i slutet ställer oss inför är frågan om en annan odödlighet, den paradoxalt tillfälliga – den inne i livet, inte bortom. Men kan verkligen musiken, litteraturen, i vissa stunder tävla med själva döden?

Det får varje läsare själv avgöra. Men den magnifika slutscenen utspelas till tonerna av Johann Sebastian Bachs cellosvit nr 6 i D-dur, sent om natten.