En dysfunktionell familj som vägrar – eller kanske är oförmögna – att släppa taget är centrum i Susanne Axmachers debutroman ”Näckrosbarnen”.

Pappa är läkare, mamma sjuksköterska och de tre barnen söta och begåvade. Den idylliska trävillan som familjen Lancken bor i borde vara fylld av barnaskratt, lek och stoj, men under ytan frodas illvilja, avund och diffusa känslor av skuld. Det är Clara, yngsta systern i barnaskaran, som berättar sin och familjens historia. Ensam och eländig, övergiven av sin älskade, minns hon barndomen i trävillan, utanförskapet och ensamheten i skolan och åren då hon bröt sig loss ur familjens grepp för att flytta till Rom. Mest tänker hon på den sommaren familjen hyrde ett torp på landet och på den händelse som för alltid förändrade henne.

Susanne Axmacher beskriver effektivt och osentimentalt barnets utsatthet, beroende och maktlöshet – men också barnets förmåga till beräknande grymhet och ondska. I Axmachers roman är det inte, som så ofta annars, de vuxna som är grymma och barnen oskyldiga offer. De vuxna är snarast statister i en tillvaro där barn bekämpar barn, där kampen om makt och status pågår mellan barnen. Hot, våld, svek och sadism är ständigt närvarande och barnens tillsynes oskyldiga lekar är varken oskyldiga eller lekar.

Berättelser om ondskefulla barn är en genre i sig, fascinerande eftersom den rousseauska myten om barnet som oskyldigt och oförstört fortfarande är stark. Ett barn som är ont är en anomali, både frånstötande och lockande. Axmachers berättelse liknar både Selma Lagerlöfs ”Bortbytingen” och Doris Lessings ”Det femte barnet” såtillvida att relationerna mellan familjemedlemmarna är centrala och att ondskan skildras som en kraft omöjlig att förgöra. Men till skillnad från Lagerlöfs och Lessings romaner begränsas ondskan i ”Näckrosbarnen” inte till en individ. Det är inte den fula trollungen eller det femte barnet som för ondskan in i den tidigare lyckliga familjen, förgiftar och förstör: Ondskan och benägenheten att ta till våld beskrivs här som något som är nära tillhands för varje människa, kanske särskilt för barnet.

I Axmachers roman är alla skyldiga, om än till olika saker. De är antingen våldsamma, självupptagna, lättledda eller fega. Människor sviker, slår, dödar, ljuger och förtalar. Inte ens berättarjaget Clara är särskilt sympatisk. Kanske är Axmachers ambition att teckna en bild av människor och deras relationer utan att försköna, men hon lyckas inte övertyga mig hela vägen. Fullt så förstörda är människorna trots allt inte.

Ann Heberlein, doktor i etik