Elin Grelsson är ett bekant namn för dem som läser kultursidor. Hon är en av de ganska många kvinnor som profilerar sig som arga och feministiska, och hon gör det bättre än de flesta. Hon undviker förenklingar, och är precis så arg att hennes texter vibrerar av vrede utan att vråla.

Mot den bakgrunden är det inte märkligt att Modernista väljer att nischa hennes bok som en feministisk samtidsroman. Jag är inte säker på att den innehållsdeklarationen är i överensstämmelse med texten som Grelsson serverar, och det förutsägbara i att pressa in Grelssons debut i en kvinnlig genre irriterar mig ganska mycket.

Grelssons text får mig att associera mer till Camus och Bukowski än till Jong, Brøgger eller Greer. Grelsson saknar i allt väsentligt den upproriskhet och de ibland lätt pamflettartade drag som ofta återfinns i uttalat feministiska romaner.

Grelsson tycks liksom, i förstone, inte ha något egentligt ärende. Hon vill inte kritisera kärnfamiljen, bejaka kvinnans sexualitet eller dekonstruera kvinnligheten.

Likt Camus antihjälte vandrar Grelssons Sara genom tillvaron, helt utan mål och mening. Hennes äckel är monumentalt, men på ett liksom avtrubbat och lojt sätt. Som om föraktet blivit ett naturligt tillstånd, så självklart att det inte är något att göra större affär av. Hon är vad man brukar kalla passivt aggressiv.

Sara är en sån där tyst människa som betraktar, som stänger in sig i sig själv och hatar stilla men intensivt: en skolmassakertyp. När hon exploderar gör hon det till omgivningens stora häpnad och utan att förklara.

Grelsson är storartad när hon gestaltar likgiltighet. Utan alltför stora åthävor frammanar hon känslan av total meningslöshet, av uppgivenhet och hopplöshet. Sara bryr sig inte. Sara har gett upp, och hon orkar inte låtsas, orkar inte engagera sig i tillvarons futtighet. Hon har sett och hon har fått nog. Hon har försökt och hon har misslyckats. Hon vill inte längre duga, vill inte leva upp till ett eller annat ideal, inrätta sig i samhälleliga normer, bejaka samtidens värderingar.

Sara hoppar av, kan man säga, men bakgrunden till det tycks mer vara ett barndomstrauma i form av föräldrarnas lågintensiva, utdragna grälande som slutar i en skilsmässa än någon uttalad protest mot förtryckande och trånga kvinnoroller.

Hon är ett sviket barn, ett barn som lärt sig att inte tro på något som växt upp till en vuxen utan tillit. ”Jag ber alltid mamma att stanna, men det gör hon inte”, skriver Grelsson i en av tillbakablickarna på Saras barndom.

Här, i gestaltningen av det utsatta, ensamma barnet finner jag romanens verkliga udd, riktad inte mot kvinnoroller eller skönhetsideal utan mot vuxenvärldens perversa självupptagenhet och svek. Man får inte göra så, tänker jag när jag läser, man får inte glömma sina barn.

Sammantaget är Grelssons debut både originell och välskriven, men en del slarvigheter drar ner helhetsintrycket. Som i skildringen av Saras nioårsdag som infaller ”några dagar innan jag ska börja tredje klass”. Trots det påståendet går Sara till skolan på sin födelsedag och berättar för alla om Barbiehuset hon fick i present. Sådana inkonsekvenser borde ha upptäckts innan tryckning.