En vän sade nyligen till mig att jag nog tillhörde den sista generation som fortfarande refererade till andra världskriget som ”kriget”. Det är måhända sant, men något säger mig ändå att jag är långtifrån ensam om det.

Bokbranschen tvekar i alla fall inte om vilket krig som är viktigast, trots att det finns så många att välja på. Bara i år trängs en rad Hitlerbiografier med andra mastodontverk som Max Hastings ”Nemesis” eller Norman Davies ”Europa i krig” på bokhandelsdiskarna (eller mer sannolikt: på nätbokhandlarnas superlager i Morgongåva). När du kan köpa en coffee table-bok om andra världskriget vet du att ”kriget” har blivit en industri.

Ska man räkna Jonathan Littells niohundra sidor tjocka roman ”De välvilliga” till denna trend? Ja och nej. Visserligen är den så sprängfylld av hårdfakta kring andra världskrigets alla aspekter att den mest inbitne hobbyhistoriker kommer att jubla över att få sina kunskaper bekräftade som väsentliga. Samtidigt är den så påtagligt en fiktion, ett hyperlitterärt experiment där Littell försöker blanda sin exceptionella beläsenhet om kriget med en psykoanalytisk studie av den bildade SS-mannen, för att på så vis ge ett slags totalförklaring av krigets och Förintelsens orsaker och mekanismer.

Berättaren heter Max Aue, en aldrig straffad SS-officer, som på ålderns höst vill redogöra för sitt liv. Den unge Max är en bildad jurist som läser Tjechov och lyssnar på Chopin ena sekunden, för att i nästa göra vad han kan för att se till så att ingen jude kommer undan de tyska utrensningarna. Han är med i Stalingrad, han är med i Auschwitz, han är med i Hitlers bunker i Berlin. Han träffar dem alla: Hitler, Himmler, Speer, Eichmann.

Och han är en gåta. Men Jonathan Littells roman, som fått sin omständliga titel från Aischylos hämndgudinnor i ”Eumeniderna”, hade med all sannolikhet inte blivit en sådan litterär sensation om inte andra världskriget, och mer specifikt den nazistiska ideologin och förintelsepolitiken, fortfarande var en gåta för Europa. Att boken, som den tvåspråkige amerikanen Littell skrev på franska, tagit just de franska kritikerna och läsarna med storm beror säkert på Frankrikes oförmåga att gå till botten med de egna förbrytelserna under den tyska ockupationen. Littell är intresserad av en större skuld, inte bara den tyska.

Det är alltså ingen tillfällighet att huvudpersonen i Littells roman är till hälften fransos och till hälften tysk. Det är heller ingen slump att Aues första ord i boken är ”bröder”; med en avancerad tvilling- och dubbelgångarsymbolik lyckas Littell på så vis implicera en delaktighet eller skuld som går över landsgränserna: ”Ni ska få se att det angår er”.

Hans roman är också fransk på det höglitterära sätt som bara franska romaner kan vara. I en av få intervjuer som Littell gjort hänvisar han till Genet och Blanchot, och det finns ingenting i denna tegelsten som är skrivet för att flirta med publiken. ”De välvilliga” är snarare kompromisslös gentemot läsaren. Ska man följa med på Max Aues infernaliska resa från kriget på östfronten fram till det hallucinatoriska slutet vid Berlins fall 1945, då måste man acceptera att vara fastlåst i hans minutiösa återgivning av kriget. Det är sida upp och sida ner med byråkratiskt käbbel mellan SS och Wehrmacht, Abwehr och SD. Men denna hyperrealism växlar då och då nästan omärkligt över i en hallucinatorisk prosa där Aues psyke bryter samman i en feberlik dröm där perversa fantasier, påminnande om dem man finner i William Burroughs ”Den nakna lunchen”, får fritt spelrum.

Stilen belyser Aues dubbla personlighet, å ena sidan är han den byråkratiska ordningsmänniskan med analt behov av att följa order, å andra är han en traumatiserad Hamletfigur, som idealiserar sin döde fader (givetvis ”hjälte” i första världskriget) och demoniserar sin moder. Aues homosexualitet blir på så vis en bild för hans oförlösta relation till det kvinnliga och hans förhärligande av det manliga. Hitler blir enligt samma logik nationens fadersgestalt, som en generation av vilsna tyska pojkar drömmer om att vara till lags. Underkastelsen som njutning, skulle man kunna kalla romanens centrala tema.

Även om detta psykoanalytiska spår öppnar en rad litterära möjligheter för Littell, inte minst stilistiskt, så skapar det andra problem, och det är i dessa spekulationer kring det nazistiska psyket som Littells roman är som svagast. Framför allt riskerar Aues tämligen patologiska mentalitet att förvandla nazismen till ett slags mentalsjukdom, där mördandet blir ett undantag som några få psykopater tvingade tyskarna att genomföra.

Littell är förstås medveten om denna risk och har därför balanserat romanen genom att förse Max Aue med en vän, karriäristen Thomas, som helt enkelt mördar för att komma upp sig. Och det är i skildringen av den byråkratiska banala ondskan som Littells roman blir som mest övertygande. Här mördas judar och romer, nästan bokstavligen på löpande band, för att folk aldrig tvekar att lyda order, och för att mordet ändå är en självklar logisk lösning på det som nazisterna uppfattade som sociala problem. Men inte bara nazisterna. I slutet av romanen förflyttar Littell vår blick från det nazistiska mördandet till det sovjetiska. Hitler har misslyckats, konstaterar en av krigets ljusskygga arkitekter, ”vem mer än Stalin kan slutföra arbetet?”.

Det finns förstås mycket mer att säga om denna roman, som högst medvetet dignar under sina egna pretentioner. Littells bok är bokstavligen för tung för att fungera som nöjesläsning – bokens ämne och dess deskriptiva kvaliteter gjorde den till rätt osmaklig semesterlitteratur. Och stundtals, särskilt i början, är den närmast parodiskt tråkig med sitt otympliga byråkratiska idiom.

Ändå vill jag nog ge de franska kritikerna rätt, det är en exceptionell bok på alla sätt. Det här är en roman som man aldrig glömmer, men som med sitt omfång visar att orden fortfarande inte räcker till när vi ska förstå ”kriget”. Vi kommer aldrig att bli färdiga med det. Det är både hemskt och nödvändigt att det måste vara så.