Isadora träffar den spännande slusken Adrian Goodlove, lämnar Bennet och
åker runt med Adrian på en bilsemester kantad av förhållandeteorier och
halvkasst sex. Till sist åker hon tillbaka till Bennet, kanske för att
skaffa det där barnet hon egentligen är så rädd för, kanske för att skiljas,
vi får aldrig veta. Jong lämnar nämligen sin romanhjältinna precis där, då
Bennet stiger in genom dörren medan Isadora bokstavligen tvättar bort Adrian
ur håret.
I Maria Svelands Jongpendang ”Bitterfittan” heter huvudpersonen Sara, nyss
fyllda trettio med man och en son som hon visserligen älskar högt men som
sakta dragit all energi och glädje ur henne. Hon åker inte till Wien utan på
spontan ensamcharter till Teneriffa med ”Rädd att flyga” i bagaget, för att
få tänka långa, obrutna och bitterfittiga tankar om just Isadora, Suzanne
Brøgger och sin egen sönderslagna äktenskapsillusion.
Hemma håller hennes man på med en teateruppsättning och alla, inklusive
hennes egen son, verkar klandra henne för att hon dragit iväg ensam. ”För en
tvååring är väl en vecka typ jättelänge?”, som hennes flygplansgranne
påpekar. Veckan på Teneriffa – som mycket riktigt blir ganska ensam, Sara
träffar ingen Goodlove som tillfälligt kan kyssa bort hennes förbittring –
varvas med nedslag i uppväxten: den snobbige och lite alkoholiserade pappan,
den kedjerökande och sorgsna mamman, pojkvänner som gett både klamydia och
dåligt samvete för att hon hade fräckheten att vara lika angelägen som de.
Jag läser ”Bitterfittan” som ett slags vemodigt grepp om hela
nittonhundratalets kvinnokamp, om allt vi fått men också allt som gått
förlorat, lite som Linda Skugges sorgset stormande kärleksförklaring till
Sylvia Plath i ”Ett tal till min systers bröllop” som även den innehåller
ett modernt och upplyst föräldrapar som klivit rakt ner i äktenskapsfällan.
Och precis som Skugges bok känns ”Bitterfittan” nästan skriven i en enda
förtvivlad sittning, med den ofrånkomliga konsekvensen att den ibland känns
aningen platt och förenklad, men minst lika ofta vibrerar av patos.
Maria Svelands okonstlade språk är också fruktansvärt effektivt. Ingen kan
ta miste på hennes raka idéer om klass, och kön eller bagaget det för med
sig (Sveland var för övrigt den som gjorde den där klassiska Ebba von
Sydow-intervjun härom sommaren, den där Ebba kallade sig arbetarklass). Och
även om boken saknar det där täta, slösande bildspråket som förlagan har,
för att inte tala om dess drastiska humor, så är ”Bitterfittan”, precis som
”Rädd att flyga”, en bok det är omöjligt att inte ta personligt, som en
förstoringsspegel att hålla upp mot sitt eget liv. ”Jag känner inte till
några lyckliga äktenskap”, läser jag redan på sida 15. Jag kan inte säga att
jag ställer upp på det, men jag har tänkt på det ända sedan dess.
ANNA HELLSTEN
kulturjournalist