I två nya och hett omdiskuterade böcker vill förlaget Vertigo utmana våra
föreställningar om sex, porr och prostitution. Jens Liljestrand är inte
imponerad.
Sedan starten 1992 har Vertigo förlag etablerat en nisch som det ledande
undergroundförlaget i Sverige. Bland annat står förlaget som arrangör av den
årliga Textmässan för oberoende förlag och tidskrifter. I listan märks såväl
klassiker av de Sade och Apollinaire som moderna snackisar som Nikanor
Teratologens ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” och de under pseudonym utgivna
Klitty-deckarna. Utgivningsprofilen tyder på en allmänt kulturradikal
hållning, med en särskild böjelse för porr och erotika.
Nu har förlaget påbörjat en serie böcker med vetenskaplig inriktning, Vertigo
Akademika. De två första utgåvorna har båda en sexuell anknytning, vilket
knappast är förvånande, men också gjorde mig tveksam. Ger man ut forskning
har man, skulle jag vilja påstå, ett slags samhällsansvar. Här krävs det
något mer än enbart ambitionen att pissa på mainstreamlitteraturen och
provocera ett förutsägbart bokoligopol.
Först ut i serien var ”Bara för dig”, litteraturvetaren Magnus Ulléns studie
om porr och konsumtion. Det står klart att vi befinner oss långt från den
vanligtvis opersonliga vetenskapsprosan när Ullén inledningsvis berättar om
hur han som 25-årig nybliven pappa började runka till hotellrummets
porrfilmer och sedan går över till att skriva om tonårstidens onanivanor,
där han ”låg och juckade” med blicken i ”Fibbans påsknummer”. Detta aningen
påträngande självbiografiska grepp formas sedan till en hyfsat intressant
analys av porrfluktandet som ett slags omedelbar, ”masturbatorisk” läsart,
där konsumtionen, förbrukandet, är ett självändamål, inte bara jämförbart
utan likställt med andra tomhuvade aktiviteter som att shoppa eller spela
Tetris.
Trots det ambitiösa perspektivet blir det segt och på något vis handsvettigt
när Ullén med tillkämpad värdighet porrsurfar sig fram till en poppig analys
– komplett med illustrationer – av hur könsorganens interaktion i anal
reverse cowgirl-ställningen och den obligatoriska ansiktsejakulationen
hänger ihop med Roland Barthes. Och så den föga överraskande konklusionen om
porrens viktiga och samhällsförändrande funktion.
Men som sagt, inga större anmärkningar här och bitvis intressant. Ulléns bok
har också gått relativt obemärkt förbi. Detsamma kan inte sägas om nästa
utgåva i Vertigo Akademika, avhandlingen ”Är sex arbete?” av Susanne
Dodillet, som jämför skillnaderna mellan svensk och tysk
prostitutionspolitik i modern tid med särskild tonvikt på den
kontroversiella sexköpslagen. Den har hittills skällts ut av tre forskare på
debattforumet på socialpolitik.se, som uppfattar att deras studier har
förvrängts av Dodillet. En av dem, Sven-Axel Månsson, professor i socialt
arbete vid Malmö högskola, menar rentav att avhandlingen inte borde ha
godkänts. Invändningar om en tendentiös stil och bristande vetenskaplig etik
har också framförts av kritiker i DN, Aftonbladet och SvD.
Utan att själv vara expert i ämnet blev jag som lekman konfunderad över att
Dodillet i omkring hundra sidor bedriver en opportunistisk häxjakt på något
som hon kallar ”radikalfeminister”, anförda av den i många läger
misskrediterade professorn Eva Lundgren, medan hon bara ägnar tre sidor åt
Ulrica Messing, den minister som faktiskt drev igenom sexköpslagen. Och
visst är det ganska ovanligt (hon erkänner själv att det är ”vanskligt”) att
som idéhistoriker avsluta sin avhandling med en öppet politisk
programförklaring?
Efter att så ha tagit del av de argument som offentligt har redovisats är det
lätt att konstatera att avhandlingen verkligen är den historieförfalskning
den beskyllts för att vara. Oavsett sakfrågan tycker jag det är förfärande
att se med vilken ohederlighet Dodillet förvanskar andras studier, ofta
baserade på många år av fältarbete bland prostituerade.
Debatten har rasat, Maria Abrahamsson hånflinat och Bo Rothstein blivit arg.
Allt är med andra ord som det brukar när feminism och svensk
jämställdhetspolitik är på tapeten. Men denna gång finns också den vagt
obehagliga känslan av att Vertigo står någonstans i bakgrunden och skrattar
åt oss allihop. Att man tycker reaktionerna på ”den maffiga boken”, som
pressutskicket kallar den, är riktigt balla.
Vertigo förlags uttalade ambition är att (och nu saxar jag ur förlagets
manifest):
”[…] skänka maximal njutning och skräck. Inga tomma sensationer. […] Genom sin
varnagel skall utgivningen ejakulera en värdslig [sic] sötma i den
ovärdsliga [sic] läsarvärlden.”
Wow, liksom. Men bör man verkligen publicera vetenskap i denna lekstuga? När
det handlar om vuxna människors rykten och karriärer? Om en
forskningstradition som tagit många generationer att bygga upp?
Skulden ligger förstås främst på doktorand, institution och betygsnämnd, inte
på Vertigo. Förläggaren Carl-Michael Edenborg är själv doktor i idé och
lärdomshistoria, men ingen kan för den skull neka honom rätten att vara
subversiv och fisa i den akademiska kyrkan. Ändå kan jag inte låta bli att
fundera över hans roll i Dodillet-skandalen. Jag minns med vilken iver han i
höstas attackerade forskaren Nina Björk i sin ytterst syrliga recension av
hennes avhandling (Aftonbladet 10.12 2008). Bland annat beskyllde han henne
för att ha ett ”förvirrat begrepp om vetenskap” och för att fiffla med
citat. ”[V]etenskapligt arbete är ingen genre utan en metod med etiska
krav”, mästrade han. Just det.
Jens Liljestrand, författare och doktorand i litteraturvetenskap