Sköna killar som skriver på sköna killars vis. Julia Svensson har läst Filip
Hammars och Fredrik Wikingssons romandebut.
I Rekordmagazinet, för nästan på dagen tjugofem år sedan, nominerade Jan
Guillou Köping till Sveriges tråkigaste stad. Bara några timmar tidigare
hade Köpings Ikeavaruhus slagit igen för att öppna tre mil bort, i Västerås.
Som naturlig följd trycktes Köpingsborna ordentligt ned i skorna och äntrade
ett novemberdis av dålig självkänsla.
Men det fanns en räddning och den stavades Hasse P. Inte Hasse Pettersson utan
Hasse P. Under hans ledning skulle Köping baka…tadaa!... världens längsta
smörgåstårta.
I "Tårtgeneralen", en dokumentärroman där "nästan
allt är sant", porträtterar Filip Hammar och Fredrik Wikingsson
denne Hasse P, i dag 65 år. När det begav sig var han en man med
missbrukarförflutet som flackade runt i Västmanland. När han ådragit sig
skulder i en stad drog han vidare till nästa. I en storstad hade en sådan
som Hasse P försvunnit i mängden. Men i Köping fick han en chans att
förverkliga sin narcissistiska framgångsönskan.
Utöver detta är "Tårtgeneralen" en småstadsskildring
med stadshotell, kommunala tjänstemän, nyårsrevy och amerikanska
basketproffs. Filip Hammars barndomsstad sätts på den litterära kartan.
Författarna säger sig ta den lilla stadens parti men genom att ideligen
poängtera att Hasse P säger "Gillio" istället för
Guillou står man ändå en bit därifrån (i Stockholms innerstad) och garvar.
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson nådde stor framgång med 80-talsskildringen "Två
nötcreme och en moviebox" (2003). I den tvåhundra-sidiga "Tårtgeneralen"
bekräftar de än en gång att de behärskar sin barndoms populärkulturella
referenser – ballongdans, Lagerfeldparfym och After Eight. Med yvigt
vokabulär berättar de om ett land som slutade vara oskuldsfullt och blev,
med författarnas eget ord, "Kukförlängarsverige".
Berättelsen om Hasse P, som skulle kunna vara intressant på ett djupare
plan, göms bakom en pedagogiskt lite för ivrig kuliss av flåsiga
80-talsklichéer.
Förutom den rudimentära folkbildningsinsatsen om 80-talssverige är bokens
koncept ganska likt "100 höjdare – Sveriges skönaste människor".
Filip och Fredrik har berömts för hur de lägger sig på intervjupersonernas
nivå. Och texten lyser av kärlek till Hasse P, som är en "skön"
kille, och som enligt bokens prolog inte vill ha någon "tillrättalagd
skit". Mitt skratt lägger sig som en obehaglig klump i magen. Bilden av
Hasse P är en pastisch, om än en rörande sådan. För hur kul är det
egentligen med en man vars livs höjdpunkt är när han slår världsrekord i
smörgåstårta?
Det är en ganska väl sammanhållen bok och Filip Hammar och Fredrik Wikingsson
behärskar sin genre. Sköna killar som snackar på sköna killars vis. Grabbigt
flabb om basketstjärnor som sätter på direktörernas döttrar.
Hammar och Wikingsson har länge (ungefär som Alex Schulman) räknats som
begåvningar som slösar bort sin begåvning. Redan innan deras första roman
släpps i handeln har de intervjuats i Babel. Mitt tips är att de har ett
program i P1 inom ett halvår.