Jenny Andersson, historiker verksam vid Institutet för framtidsstudier, har skrivit en intressant essä om en framtid som försvann, nämligen socialdemokratins: ”När framtiden redan hänt”.

Ett nyckelord är folkhemmet. Per Albin tänker sig en radikal medborgarrätt som folkhemmets egenskap. I ett tal 1928 säger han: ”Ska det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.”

Han är inne på samma linje som August Palm i det första partiprogrammet 1882: ”En fri stat och ett socialdemokratiskt samhälle.” Mer behöver egentligen inte sägas.

Denna idé stöter ideligen på motstånd, såväl inom partiet som utanför.

Man kan säga att det finns en maktlinje och en lyckolinje i traditionen. Lyckolinjen framhåller valfriheten som det centrala, medan maktlinjen säger att det är friheten, precis som alltid, inte någon marknadslycka. Däremellan står det.

Jenny Andersson beskriver väl hur olika och rent av fientliga idéer vandrar ut och in ur samma ord, till exempel ”folkhemmet” och ”kunskapssamhället”. Det förvärras på 1990-talet då ett mycket uppluckrat socialdemokratiskt tänkande (Blair, Giddens, Schröder) gör en nyliberal omtolkning av traditionen. Någon radikal medborgarrätt blir inte kvar, utan mest lydiga marknadsaktörer som söker sin lycka bäst de kan.

Det där är mycket märkligt egentligen, eftersom bara skitprat blir kvar. Ändå har den ofarliggjorda socialdemokratin visat sig äga en stark dragningskraft, dock till höger, hos motståndarna. De svenska moderaterna talar socialdemokratiska i denna speciella mening, men man hör ju hur de bryter. Det är tutto falso, som man säger i Italien. Men varför gör de det, har de ingen intellektuell självkänsla? Naturligtvis därför att det fördummar motståndaren, dessutom med en viss rätt.

På så sätt tecknar Jenny Andersson en kris för såväl socialdemokratin som för demokratin. Om de filosofiska motsättningarna är så tillrörda som hon visar så är det ju svårt för medborgarna att handla förnuftigt.

Med rätta säger hon att vi lever i en tid som ”tycks lämpa sig ovanligt väl för en pånyttfödd socialdemokratisk politik”, men att partiet befinner sig i ”födslovåndor”. Inget tyder på det, men man får hoppas.

Anders Ehnmark, journalist och författare