I denna debatt, där uppfattningarna är rigida och stämningen hätsk, gör han något ovanligt: han utgår från sin goda vilja. Förutsättningslöst men engagerat tränger han in i ämnet, utan någon annan agenda än att försöka förstå.

Till bokens förtjänster hör dessutom de hyfsat komprimerade historiska redogörelserna – för musikindustrin, teknologiska landvinningar, upphovsrätten, olika piratrörelser.

Ändå är detta påfrestande läsning. Författaren tänker högt, och kör ideligen fast i en tröttsam redovisning av sin egen arbetsprocess. ”Det svåraste är nog att veta var man ska börja”, börjar han. Och så fortsätter han, omständligt och ofta rörigt. De pratigaste meningslösheterna har dock förvisats till not­apparaten.

Till sin hjälp tar han jurister, musiker, skivhandlare, journalister, politiker, representanter för skivbolagen och för Piratbyrån som allihop ställt upp för ”närintervjuer” – mer eller mindre mallade, av allt att döma gjorda med e-post.

Med det greppet lyfter författaren fram samtalet, i alla fall samtalet med Tony Ernst, men ur pedagogisk synvinkel hade det fungerat bättre om intervjusvaren redigerats och analyserats. Alltför hårt lanserade slutsatser hade förvisso rimmat illa med författarens försiktigt prövande attityd, men en kombination borde ändå vara möjlig.

Och alla gånger vettigare än rallarsvingar av den här typen: ”I USA ägnar RIAA (Recording Industry Association of America) större delen av sin affärsverksamhet åt att dra tolvåriga fildelare inför rätta.”

Sådant är inte seriöst.