Sagan går halvvägs in i natten

Boken. Jón Kalman Stefánsson: Sommarljus, och sen kommer natten (Sumarljós, og svo kemur nóttin, 2005). Roman. Övers John Swedenmark. Weyler.

Weylers förlag har som idé att publicera litterärt högkvalitativa böcker, ofta från Tyskland eller språkområden som inte annars brukar bli översatta. Med ”Sommarljus, och sen kommer natten” introduceras den ­isländske författaren Jón ­Kalman Stefánsson med en kollektiv berättelse om en by någonstans på den isländska landsbygden. ­Titeln fångar väl författarens ansatser och kan påminna om Salvatore Quasimodos berömda dikt: ”Var och en står ensam på jordens hjärta, genomborrad av en solstråle – och plötsligt är det afton”. Nog kan det storslaget ödsliga isländska landskapet te sig som jordens hjärta, men i Stefánssons roman försöker människorna bekämpa denna storslagna ensamhet genom att söka sig till varandra.

Här presenteras mängder av ­original som var och en försöker lösa sitt existentiella dilemma – en finner meningen genom att lära sig latin, en annan ­genom att måla fåglar så verklighetstrogna att kattorna försöker fånga dem, och andra finner frid genom en hejdlös sexualitet.

För några decennier sedan var begreppet ”en mustig skröna” epidemiskt, och om Stefánsson varit en sämre författare kunde han ha ramlat ner i den komiska fälla, där alla bygdeoriginal och småtroll samlats från all världens magiska utkanter. Men Stéfansson har en stark berättarröst som håller varelserna i schack och inte tillåter dem att överskrida burleskeriets gränser. Men det introduceras väl många figurer i denna isländska saga, som inte har mycket av sagotraditionens knapphet. Vi befinner oss i en samtid, som man dock har vänt ryggen, genom att leva på landsbygden. De urbana markörerna är ofta negativa, varken storstaden, flygplatsen, utlandsresan skildras positivt. Nej, det är i den lilla byn det stora händer, det är här ljuset finns och människorna tillåts ha aparta öden. ”Vad spelar världens larm för roll, civilisa­tioners uppgång och fall, slump eller tomhet, om man inte har läppar att kyssa, bröst att röra vid, en andning som fyller ens hörsel?” Så säger en av bokens personer, vilket kunde vara bokens motto. Kvinnan blir ofta en räddare undan ensliga mansöden, men allt slutar inte lyckligt, och Stefánsson vet att balansera berättelsens honung med en del bittra safter.

”Sommarljus” blev författarens isländska genombrott, och med den senaste romanen ”Himmel och helvete” sägs Stefánsson stå inför sitt internationella genombrott. Det ska bli intressant att följa honom och se om han vågar låta sina personer vandra längre in i mörkret. Nu skyddar författarens ­ömsinta humor och mjuka formuleringsglädje dem från det alltför smärtsamma, vilket säkert är en medveten strategi. Den skickligt lättflytande översättningen är gjord av John Swedenmark.