Som student i 1980-talets Uppsala blev jag hög på insikten att teorier, mina egna och andras, måste prövas. Jag förälskade mig på livstid i källkritik. Det hindrade inte att Gud redan då var i huset. Människan har många fasetter och den rationellt tänkande måste inte diskvalificera allt som hennes ratio inte kan mäta.

Samtidigt, i en annan del av staden, fanns församlingen Livets ord. En ung kvinna jag kände sögs med och hamnade på psyket sedan hon fått veta att hennes fysiska sjukdom berodde på onda andar. Där söktes hon upp av trosfränder som ville driva Satan ur henne. Jag tänkte att hennes kyrka borde byta namn till ”Dödens ord”.

Livets ord finns idag kvar i Uppsala under samma namn och delvis samma ledning. Man vill få bort tok­sektsstämpeln och skina fram som en sansad kraft i den svenska kristenheten. Det kräver, som jag ser det, att man först öppet gör upp med sitt förflutna genom att be alla dem man har skadat om förlåtelse, det vill säga, de som är vid liv. De döda kan inte återuppväckas.

Livets ord-avhopparen Per Kornhalls bok kanske tänder gnistan. Kornhall betonar att Livets ord kan ha förändrats sedan hans avhopp för tio år sedan och hans ärende är inte att predika ateism. Så sakligt som möjligt försöker han i stället beskriva en sekt.

Han beskriver manipulation och krav på okritisk lydnad, uppmaningar till fattiga församlingsmedlemmar att ge pengar till Livets ord även om de inte kunde betala sina räkningar, en friskola som fick fortsätta sin verksamhet trots att undervisningen enligt Skolverkets bedömning 2002 ”inte / lever / upp till de demokrati- och värdegrundsmål som är uppställda i skollag och läroplan”.

Kornhall sätter ljus på risken med konfessionella kristna friskolor; risken att svenska barn går ut i livet med ”kunskap” förmedlad av skolan om att världen bokstavligen skapades av Gud på sju dagar. Jag delar dock inte hans oro för att kristna extremister i politiken ska påverka Sverige i teokratisk riktning. Själva idén är en tulipanaros: demokrati och teokrati utesluter varandra.

Teokrati är inget vi närmar oss, det är något vi lämnade i och med att Sverige demokratiserades, en process som har tagit tid: Så sent som på 1940-talet var det omöjligt att få ett statligt ämbete utan att vara medlem i Svenska kyrkan. Det sista spåret av teokrati i demokratin försvann när stat och kyrka skildes åt.

I nya numret av tidskriften NOD säger Livets ord-pastorn Ulf Ekman att ”vi uppmuntrar våra medlemmar att engagera sig politiskt. Bara i församlingen i Uppsala har vi fyrtio politiker på olika nivåer”. Fyrtio. Det är många, även i en stor kommun. Journalistiskt blir det en nödvändig utmaning att granska hur dessa fyrtios samfundstillhörighet påverkar kommunala beslut om exempelvis utbildning.

Saklig religionskritik kan dock slå över i andra saker, som när en falang vid universitet i Lund ville manövrera bort den nye rektorn med argumentet att han var medlem i en frikyrka och därmed hotade universitetets vetenskapliga trovärdighet. Det provocerade fram en underbar höjdpunkt i det offentliga samtalet om Gud och vetenskap. Ateisten Christer Sturmark och Evangeliska frikyrkans ordförande Stefan Swärd skrev i en gemensam debattartikel i DN:

”Trots att vi som artikelförfattare har olika livsåskådningar, har vi en gemensam grundsyn i denna fråga. Ingen ska behöva ifrågasättas som representant för vetenskapen enbart därför att man är medlem i en viss kyrka. […] Att en människas livs­åskådning automatiskt diskvalificerar henne för en akademisk tjänst borde vara otänkbart i ett liberalt och upplyst Sverige.”

Demokrati inklusive religionsfrihet är ingen möbel, ingen soffa att somna i framför tv:n. Demokrati är en skör balans som lätt rubbas. Ett stort ansvar vilar på varje litet knytt, för att travestera Tove Jansson. Förutsättningen för en människas chans att axla detta ansvar är en utbildning som tränar henne i att tänka och tro fritt. Livets ords skola tycks på 1990-talet inte ha erbjudit någotdera, milt sagt.