Boken. Johan Kling. Människor helt utan betydelse. Norstedts.
En lång, ensam vandring genom ett sommarödsligt Stockholm, en stekhet julidag
1998. Ett stort, oformligt berg av misslyckande tynger huvudpersonen Magnus,
till yrket frilansande redaktör inom film och tv, på väg in i medelåldern
utan att ha lyckats etablera sig varken professionellt eller socialt. Han är
olyckligt kär i sin egen flickvän, den vackra men svala Josefin, som är på
väg att glida honom ur händerna. Han går på förödmjukande jobbmöten, äter på
McDonald’s och väntar på att mobilen ska ringa. De ytligt bekanta han stöter
på är i rörelse, bildar familj, gör karriär, nyanställer, köper lantställen
och åker på semester, medan Magnus liv har gått i stå, på tomgång i värmen.
Det är svårt att göra rättvisa åt ”Människor helt utan betydelse”,
debutromanen från den nyligen hajpade filmregissören och manusförfattaren
Johan Kling, när den har så mycket gemensamt med genombrottsfilmen. Man
påminns gång på gång om scener i ”Darling”: här finns samma förmåga att
precist fånga de fina nyanser som markerar status eller förnedring –
pauserna, det silkesmjuka föraktet. Magnus känns faktiskt rakt av som en
yngre kopia av filmens Bernard; samma hunsade mesighet som får
läsaren/tittaren att grimasera och vrida sig i fåtöljen. Flickvännen Josefin
är en grövre tillyxad variant av Eva, en stel och onåbar klädexpedit.
Men likheterna med filmen gör också att romanens brister framstår i öppen
dager. ”Darling” är en karikatyr av klassamhället (inklusive dess köns- och
åldersbarriärer) som ger berättelsen en satirisk udd och ett vidare ärende.
I romanen har perspektivet krympts till individnivå. Och visst kan alla som
någon gång har försökt livnära sig som frilansande kulturarbetare i
huvudstaden relatera till utsattheten när arvodet ska delas ut (chefen som
säger ”Det ger ju inga pengar för oss det här”), till ångesten när framtiden
rycks bort under ens fötter (nästa chef, som säger ”Jag tror vi ska köra på
ett annat sätt”), till det skamfyllda uthämtandet av den refuserade
pappersbunten från postkontoret.
Men än sen då? För mig är igenkänning inget självändamål, jag blir snarare
otålig av all denna självömkan. Därute rasar finanskriser, krig och
katastrofer och jag ska ägna mig åt en frisk, vuxen man som dräller runt i
välfärdens huvudstad och är lite vemodig? Allvarligt talat?
Jag är som synes kluven, men det är till slut de stilistiska kvaliteterna som
lyfter debuten till klart godkänd. Kling kan det här, han har fullständig
kontroll över det vardagsspråk han klär sin berättelse i, inte minst i de
ofta virtuosa dialogerna. Den inre monologen är finstämd och uttrycker lika
lågmält som effektivt huvudpersonens handlingsförlamning. Och man slås av
den innerlighet med vilken han förmår skildra mänsklig patetik utan att
vända bort blicken eller ens trösta läsaren med en förlösning.
”Människor helt utan betydelse” reklameras på omslaget som en ”sekelslutsroman
för vår egen tid”. Utgivaren har nogsamt följt den estetiska riktningen:
bokens tunna format och glest tryckta ark ger skimmer av något höglitterärt
och sparsmakat hos romanen, ett stilrent och stramt intryck som förstärks av
omslagets puristiska trettiotalsmålning av Torsten Jovinge. Men det är
snarare Per Hagmans än Hjalmar Söderbergs illusionslösa Stockholm jag ser
framför mig, mer Bengt Ohlsson än Schopenhauer över grubblerierna. Och
varför inte, det är väl vår tids fin-de-siècle om något. Fast det känns
skönt att det redan är 2009.
Jens Liljestrand
frilansskribent och författare