Susan Sontag skrev en gång att sjukdom är ett andra kungarike där varje människa förr eller senare måste acceptera sitt medborgarskap. Det är vackert skrivet och Katarina Bernhardsson citerar Sontag i sin mäktiga avhandling ”Litterära besvär”. Dock är Sontags suggestiva påstående inte riktigt sant: nog förekommer det att friska människor går under i krig, mord eller olyckor eller dör av mors subita. Sjukdom är däremot ett icke ovanligt litterärt tema som avspegling av en krisartad erfarenhet, och Katarina Bernhardsson bygger sitt arbete på sju svenska romaner där sjukdom är centralt.

De sjukdomar som behandlas litterärt har inte sällan en mytisk aura, som tuberkulos, hysteri eller anorexi, och står ofta i samklang med ett visst kulturhistoriskt klimat. Bernhardsson analyserar således Per Olov Enquists ”Boken om Blanche och Marie”, som kretsar kring Charcots hysteriska paradpatient på Salpêtrière-sjukhuset i Paris, och gör en diger analys av tuberkulostemat i Torgny Lindgrens ”Pölsan”. Anorexibegreppet blir den lins varigenom Sara Mannheimers ”Reglerna” betraktas, liksom Åsa Ericsdotters ”Kräklek”. Hon tar även upp två romaner där döendet i en icke namngiven sjukdom är temat: Carl-Henning Wijkmarks ”Stundande natten” och Maria Fagerbergs ”Svart dam”, som båda beskriver döendet ända fram till utslocknandet. Slutligen analyseras Anders Paulruds ”Fjärilen i min hjärna”, utkommen strax efter författarens död i lungcancer.

Även om sjukdomar och författarstrategier skiljer sig åt är Bernhardsson flexibel nog att kunna göra spännande analyser. Hos Sara Mannheimers ”Reglerna” visas att judiska religiösa dietregler, liksom den amerikanska dejtingboken ”The Rules” är intertexter i den bitvis dråpliga texten, där anorexi blir en samhällssjukdom för kvinnor. Ett mörkt allvar vilar på botten av Mannheimers tunna bok, en ironi som kan vara släkt med Torgny Lindgrens i ”Pölsan”.

Bitvis bländande är Bernhardssons analys när hon klarsynt benar upp Lindgrens ironier kring immunitet och gemenskap, i både själslig och medicinsk betydelse, i romanen ”Pölsan”. Hans pölsa är inte bara en metafor för det geniala berättandet, utan som sörjigt gråbrunt inälvshack också för själva lungtuberkulosen. Lindgren kontrar mytbilden av det förfinade tuberkulosoffret med den skrofulöst förfulade Ellen, en tuberkulossjuk som hyllas inte minst för att hon tillreder den gudomliga pölsan. Berättelsen vilar på en erfarenhet av exil, sjukdom och lidande, författarskapets utgångspunkter.

Också Anders Paulruds ”Fjärilen i min hjärna” blir i Bernhardssons läsning en betydligt mer mångbottnad berättelse än det rakt självbiografiska sjukdomsreferat många dagsrecensenter tyckte sig se. Katarina Bernhardsson visar hur sofistikerat Paulrud korsat sin roman med Sternes ”En sentimental resa” och Svevos ”En kort sentimental resa”. Episoden när en snusdosa av silver skänks till en tiggare finns i alla romanerna.

Bernhardsson klargör även hur intrikat P O Enquist konstruerat ”Boken om Blanche och Marie”. Berättarpositionen är tvetydig, när Enquist både identifierar sig med den hysteriskt sjuka Blanche och det undersökande läkarkollektiv som omger henne. Ibland frångår han för sin romans syften den historiska Blanche Wittman och låter sin Blanche arbeta åt Marie Curie. Bernhardsson reder elegant ut alla olika tidsplan. När den strålningsskadade Blanche blir föremål för amputationer och reducerad till en torso blir detta en förlängning av hysterin, en stympning av det kvinnliga subjektet i en mansdominerad värld.

Katarina Bernhardssons studie är imponerande. Med spänst och elegans förmår hon utvinna nya betydelser hos litterära verk och visar inte minst att de allt kortare dagspress­recensionerna behöver fördjupas. I ett samhälle som både skräms och lockas av den litterära sjukdomsskildringen förmår hon skildra dess historiska rötter och nya förutsättningar, engagerat och tankeväckande.

Eva Ström
författare och läkare