I ett nedlagt mentalsjukhus utanför Karlskrona hade Arbetsförmedlingen runt millennieskiftet startat en filial för missanpassade och arbetslösa ungdomar. Efter gymnasiet åkte jag under ett års tid in och ut på det där stället, fram och tillbaka i en rad åtgärdsprogram.

Jobbsökarkurser, motivationsprogram och enskilda samtal skulle räta ut oss till dugliga samhällsmedborgare. För besväret fick vi några tusenlappar i månaden.

En dag var Ulf Lundells gitarrist Janne Bark där för att peppa. Han stod framför en kluddig whiteboard i ett av de vävtapetserade rummen och drog ett solo på akustisk gitarr.

Personalen var överentusiastisk.

På fredagar bussades vi till militärens gympasal för motion.

En gång när jag skolkade kom de hem till mig och hämtade mig med bil.

Den här perioden är en av mina mest bisarra upplevelser av svensk arbetsmarknadspolitik.

I Liv Strömquists nya seriealbum, ”Ja till Liv!”, samlas en mängd attacker mot en rad samtida uttryck och fenomen uppställda i alfabetsordning. N som i nördar, R som i Robert Gustafsson, L som i liberal feminism, X som i xenofobi. Och så vidare.

Först ut i den färgglada harangen är A – som i arbetslinjen. Det är en sylvass uppgörelse mot sättet som dagens politiker upphöjer arbete till alltings mening och mål.

Liv Strömquist kallar det en moderat ideologi. Men den var lika tydlig i korridorerna på det nedlagda mentalsjukhuset, fem år innan alliansen tog över makten.

Det försvagar inte Strömquists argumentation. Hennes kritik blottlägger egentligen en allt vidare utbredd mentalitet snarare än att dra brallorna av ett specifikt parti.

Idag är det ingen som aktivt driver frågan om förkortad arbetstid. Istället läggs förslag om sänkt ingångslön för unga – som om arbetet utgjorde betalningen och lönen bara var en trevlig bonus.

I det läget är öppningsserien i Liv Strömquist album lika sorgligt angelägen som oslagbart skarp.

”Om arbete hade varit meningen med livet, hade man naturligtvis inte behövt några kontrollmekanismer för att försäkra sig om att folk verkligen gjorde sitt yttersta för att söka jobb”, skriver hon.

Jag stämplar ut och börjar speja efter vita flaggor på tv-bilderna av regeringskansliet.

Det hade nästan räckt där.

”Ja till Liv!” kommer bara ett år efter den lysande ”Prins Charles känsla”, som just nu spelas som pjäs på ­Malmö stadsteater. Albumet rymmer visserligen fler fullträffar än inledningsserien, men överlag känns det som en mellanbok.

Flera av serierna har redan publicerats på annat håll. Här finns till exempel ”Månadens manshora” och ”Jobbiga typer” som Liv Strömquist ursprungligen tecknade som två väggkalendrar inför 2010 respektive 2009. Hennes hyllning till kulturtanten har också den ett par år på nacken.

Det här är nu ingen ovanlighet inom seriekonsten. Och visst är det imponerande att en två år gammal satir över Charlie Sheen fortfarande känns rolig och vass. Men bokens prägel av uppsamlingsheat riskerar också att kasta en skugga över den senare produktionen.

Liv Strömquists främsta metod är att vända på perspektiven och på så sätt visa det bisarra i företeelser som annars tas som självklara och naturliga.

Exempel: Homer Simpson blir slimmad hemmafarsa som passar upp på en öltörstande och fet Marge Simpson. Kul!

När det gamla materialet i ”Ja till Liv!” ställs mot det nya känns det dock som om en av Sveriges främsta serieskapare har börjat bli bekväm. Här finns egentligen rätt få överraskningar. Och ganska tidigt in i läsningen börjar jag sakna tecken på en utmaning eller åtminstone lite hal is.

I ”Prins Charles känsla” fanns dessutom en uppriktig vilja till självrannsakan, ett mer privat stråk av allvar som backade upp humorn. Den dimensionen finns inte i den nya boken.

”Ja till Liv!” visar Liv Strömquists styrka som satiriker, samhällskritiker och debattör. Den visar också behovet av en ny inriktning.