En förmögen man som tröttnat på affärslivets torftighet försöker ta sitt liv, en kvinna blir övergiven av sin make och deras dotters tillvaro gungar till efter föräldrarnas skilsmässa. Platsen för dramatiken är en liten, liten by någonstans i Norrland. Utsikten är vid, isen sjunger som den gör där uppe innan den smälter och våren drabbar som ett klubbslag.

Likaså finns den originelle enslingen. Han som bor uppe i skogen i en fallfärdig stuga och som går sina egna vägar. Även fördomarna och små­aktigheten frodas; det är till tätorten du måste söka dig för att få leva ett så fritt och anonymt liv som möjligt. I byn som Karin Alvtegen skildrar har ortsborna full kontroll. Den sociala repressionen sköter sig själv. De outtalade reglerna är inristade hos alla, även hos dem som är nyinflyttade. Du vet vad du får och inte får göra, du vet alltid hur snacket kommer att gå om du avviker det allra minsta från det som förväntas.

Miljön är medaktör i berättelsen om denna övergivna kvinna, hennes dotter och det pensionat hon fortsätter att driva med en dåres envishet även efter det att maken gett upp och återvänt till Stockholm. Detta är moderns livsdröm via vilken hon är farligt nära att återupprepa samma förtryck hon själv utsattes för som barn.

Den relationspsykologiska dramatiska strukturen är trovärdig: den inskränkta grannkvinnan som livnär sin småaktighet på livslögnen att hon värnar bygdens bästa, rädslan att inte vara till lags och skapa konflikter på en livsyta som redan är strikt begränsad, behovet av att peka ut syndabockar och personer som inte hör hemma i den snäva gemenskapen. Alvtegen tecknar konturerna av själva grogrunden för främlingsfientlighet och den beklämmande självgodhet som frodas i miljöer som är alltför homogena och desamma år ut och år in.

Här hade dock Alvtegen kunnat strama åt och förmörka det som istället vänds till förutsägbar melodramatik enligt schemat rik, tidigare självmordsbenägen man, med jättelik vindsvåning i Gamla stan, förlöses av norrländsk natur och den vise särlingen i kojan i skogen (som givetvis är en stor konstnär med unika andliga gåvor och vars tavlor säljs för storkovan i det stora landet i väster).

Det hela mynnar ut i en konventionell kärlekshistoria med ofrånkomligt lyckligt slut och alltför storslagen personkaraktäristik som skymmer den psykologiska komplexiteten. Männen är alltför förmögna eller kloka, kvinnorna alltför benägna att till sist se sina brister. Till syvende og sidst är det en variant på prinsen, den rike och snälle, som räddar den stackars flickan från ett olyckligt öde. På köpet får han obygdens förmodade andlighet och livgivande naturupplevelse. Ansatsen är god men finliret saknas.

Cristine Sarrimo
lärare och forskare vid K3, Malmö